Skrota talangsystemet

Av spelaren - matilda Jansson

För en stor andel av sveriges pojkar och flickor försvinner chansen att spela en ungdomslandskamp i fotboll redan som 8-9-åringar. De drabbade är de som är födda under det senare halvåret, vilket beror på att klubbarna (omedvetet) redan i unga år selekterar bort dessa individer.

 


När det sedan som 13-åring är dags att bli kallad till distriktslaget sker den andra selekteringen. Vid detta tillfälle är representationen av spelare redan snedvriden. De så kallade talangutvecklarna förstärker detta ytterligare genom att skapa en extremt ojämlik representation av spelare i distriktslagen. Detta sker alltså vid 13 års ålder, den sämste tänkbara åldern, på grund av stora skillnader i fysisk mognad hos spelarna.

Den absoluta majoriteten av spelarna i distriktlagen, och senare ungdomslandslagen, består alltså av spelare som är födda under det första halvåret. Enligt Tomas Petersson (professor i idrottsvetenskap) är det fyra gånger mer sannolikt att få spela ungdomslandslagsfotboll om man är född i det första kvartalet, jämfört med det sista.

Men är det inte då så att de som är födda under det första halvåret är mer lämpade för att bli bättre fotbollsspelare, även som seniorer? Enligt forskningen är svaret definitivt nej. När ungdomslandslagsåren är slut och det som senior gäller att ta plats i eliten, då är representationen tillbakavriden igen. Hälften av pojkarna som spelar i ungdomslandslag kommer att tillhöra den etablerade eliten. Den andra halvan spelare i eliten utgörs av de som aldrig deltagit i en ungdomslandskamp, men ändå tagit sig fram till eliten genom klubblagsfotbollen. Det talangutvecklarna har lyckats med är alltså att hitta de spelare som är mes fysiskt mogna, inte de största talangerna.   

Om man, som Svenska fotbollsförbundet, skapar en organisation som ska hitta talanger bör ett minimumkrav för att verksamheten ska få fortsätta vara att man lyckas i åtminstone mer än hälften av fallen. Så är alltså inte fallet. Ett argument SvFF fört fram för att försvara sin talangutvecklingsorganisation är att ”vi får ju faktiskt fram elitspelare, tack vare selekteringen”. Det är förvisso sant, men med största sannolikhet är det den andra halva spelare som skulle behöva dessa extra resurser mer. De som är födda tidigare på året hade med största sannolikhet kommit fram ändå, på grund av klubbarnas egna selekteringssystem.  

Utöver selektering baserad på fysisk mognad finns det enligt mig ytterligare två faktorer som gör att talangutvecklingsorganisationerna inte lyckas få till en bättre statistik. En av dessa faktorer är inget märkvärdigare än gammal hederlig svågerpolitik. Påtryckningar från ledare, föräldrar och spelarna själva spelar självklart stor roll, kanske inte vid själva selekteringen, utan mer under årens lopp. Tänk tillbaka på era egna erfarenheter. Hur ofta blev egentligen en spelare petad från distriktslaget/ungdomslandslaget? Inte speciellt ofta va? Detta trots att mängder av spelare utanför talangverksamheterna hade växt ikapp fysiskt och visade sig besitta en större talang. Den andra faktorn är ett allt för stort resultatfokus inom dessa talangutvecklingsorganisationer. Det anses viktigare att ”spela ihop laget”, för att på så vis ta sig vidare till ungdomsmästerskap, än att faktiskt utveckla spelarnas talanger. Det gör att alldeles för många spelare är bofasta i ungdomslandslagen under flera års tid, trots att deras ”talang” egentligen visade sig vara långa ben och en stark kropp på grund av att de är födda tidigt på året.

Etiketter: spelaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln