Att tro på sig själv

Att “göra sin grej” och/eller “sätta sin prägel på laget”, det har ni hört förut och förmodligen till leda.
Som tränare är det här något som fascinerar mig oerhört.
Precis som de flesta andra har jag en grundtanke, en fotbollsfilosofi som jag tror väldigt hårt på och står för. Grunden lades redan när jag spelade själv, då jag upptäckte hur mycket bättre jag blev av att lira inomhusfotboll och började reflektera över varför.
 

Det har sedan inneburit ett jättejobb med att skapa egna övningar, utforma spelsätt och instruktionspunkter, för att få en helhet och en långsiktig utbildningsplan.
Men även om det är “min grej” och något jag “sätter min prägel på laget” med, så finns det med en väldigt viktig detalj som måste poängteras - Även om filosofin är densamma, så går den att justera och anpassa åt nästan alla håll och kanter, beroende på vad för spelargrupp du har framför dig.
Så även om slutresultatet blir ungefär det samma, så kan vägen dit vara en aning olik den andra beroende på kunskapsnivå, intresse och spelartyper.

Men när jag tittar på flera av de vi i dag kallar managers, eller chefstränare, i den absoluta världstoppen kan jag inte låta bli att förundras.
Hur så många av dem är så fruktansvärt envisa med att genomföra just sin filosofi, till vilket pris som helst.
Må det kosta förlorade titlar, besvikna fans och spelarflykt, bara de får göra “sin grej”.
Arsenal och främst Arsene Wenger, tycker jag är ett utmärkt exempel på detta.
André Villas-Boas ett annat.
Pep Guardiola gränsar till att hamna på samma lista.
De skulle alla kunna vara hundra procent trogna sin grundfilosofi, även med ett par små justeringar, men blir i stället nästan fåniga i sin ovilja att anpassa sig efter situationen.

En skicklig tränare och ledare borde rimligtvis kunna ha förmågan att hjälpa gruppen individer man ansvarar för, genom att anpassa sig på uppkommen anledning.
Det är kärnan av själva ledarskapet, att vägleda.

Jag vet inte om jag ska beundra dem, eller se ner på dem.
Jag älskar ju att de står så djupt rotade i sin tro på sin fotboll, det gör jag också, men kan i samma andetag bli oerhört frustrerad över hur de låter sin egen fåfänga ta över.
Det får vi inte glömma - Väldigt många på den nivån är uppslukade av sin egen förträfflighet. Kanske är det en egenskap man måste ha, för att orka bryta igenom alla barriärer på vägen till toppen.

Antitesen till den tidigare nämnda trion är naturligtvis Sir Alex Ferguson och Louis van Gaal.
Två herrar som visserligen har en orubblig tro på sig själva och sin fotboll, men också haft förmågan att justera och anpassa när så krävts.
Vad facit blev för dessa karriärer, även om en fortfarande pågår, vet vi alla vid det här laget.

Slutsatsen är med andra ord: Tro på dig själv och din filosofi, men ha modet att vara flexibel i det om du vill bli bäst.
Din fåfänga blir annars ditt fall.

Etiketter: tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln