Osannolika hjältar målar nordirländsk historia

av onsdagskrönikören - Karl Sundström

Nordirlands historia lever på väggarna. Det handlar främst om den komplexa politiska historien som målas av skickliga gatukonstnärer. Varenda gata i Belfast tycks berätta sin del av historien. Det är vackert och storslaget i sin spontana enkelhet. Det är sällan helt okontroversiellt och konsten har länge diskuterats och i många fall också målats över. Men den lever i högsta grad. Och med kulturen lever fotbollen.

 

Etiketter: onsdagskrönikören

Det nordirländska folket har inte varit bortskämda på fotbollsframgångar. Men de har sitt 1982. Världsmästerskapet där de besegrade värdnationen Spanien efter ett ikoniskt Gerry Armstrong-mål. De har sin David Healy. Han som fick landet att drömma och stundom göra mål på allt. Och så har de George Best. Han som var bäst.

I Nordirland minns man sina hjältar. De lever genom berättelserna. Berättelser som gestaltas genom väggarna. På baksidan av en kyrka, utanför puben eller på garageporten. De finns överallt. George Best är inte bara en flygplats. Han är också porträtterad som gud, fadersfigur och konstnär på väggarna i Belfast. Jämte honom står David Healy utanför puben Times Bar. Samme Healy som också fått sitt avgörande mål på England 2005 målat. I år är det tio år sedan Healy bombade in det där 1-0-målet bakom Paul Robinson. Nyligen uppmärksammade en av tidningarna i Belfast att målningens skick inte var så bra längre. Konturerna fanns kvar, men mycket var borta. Konstnären uttryckte sin förtvivlan och Healy själv tyckte att det var lite tråkigt.

Där vissa målningar flagnar tar andra vid. Det förändrade EM-upplägget – från 16 till 24 länder – öppnar för nationer som Nordirland. Och på storstilat vis lyckades de säkra en biljett till Frankrike. Laget är synnerligen oglamouröst. Vi känner till Roy Carroll. Den gamle United-målvakten som en gång tappade in ett icke-mål mot Tottenham. Vi är bekanta med Steven Davis och Gareth McAuley. Ryggraden och två av Premier League-historiens mest underskattade spelare. Och så har vi United-produkterna Paddy McNair och Jonny Evans som kamperar i backlinjen medan Sverige-spöket Kyle Lafferty håller till i anfallet.

De är alla stora hjältar. Men ska man tala om konstnärligt symbolvärde så handlar det om två andra. Michael O'Neill var en gång i tiden en habil brittisk mittfältsknegare harvandes mellan divisionerna. Varken mer eller mindre med en årets spelare i Newcastle 1987/88 som främsta merit. Som tränare tog han två raka irländska ligatitlar med Shamrock Rovers och lyfte dessutom laget till en plats i Europa League. Detta med den ytterst begränsade budgeten £600,000. 2011 tog han över ett sargat landslag, ifrågasattes kraftigt – men reste sig och tog laget till EM.  

Och så har vi Josh Magennis. 2007 satt han på bänken när Cardiff tog emot Liverpool i ligacupen. Ett stort ögonblick för den unge målvakten. En annan dag tog klubbens målvaktstränare honom åt sidan och sa att han aldrig skulle kunna bli en tillräckligt bra proffsmålvakt. Men kanske att han kunde bli en anfallare. Sagt och gjort. Magennis skolade om sig och började nöta avslut. Men det gick trögt. När han äntligen fick chansen i nya klubben Aberdeen gjorde han självmål i klubbens rekordförlust, 9-0 mot Celtic. Efter en mållös sejour i St. Mirren började saker och ting hända i Kilmarnock. Med kontinuitet i matchandet började Magennis göra mål. Med målen kom också landslagsplatsen. Och när Nordirland säkrade sin EM-plats var det efter att Magennis nickat in 2-0 på Grekland. Efter matchen talade han om Michael O´Neill och det brandtal som hjälpt honom. ”Du behöver inte vara en världsstjärna, men du ska göra det du kan”.

På Nordirland är du inte en världsstjärna, såvida du faktiskt inte är Best. En av de flitigast sjungna visorna på Windsor Park handlar om Brasilien.  ”We're not Brazil we're Northern Ireland”, ekar när Nordirland har hemmamatch. På Nordirland behöver du inte vara Brasilien för att bli omtyckt. Hylla den som hyllas bör. De minns sina Bests, Armstrongs och Healys. De lever vidare genom berättelserna på väggarna. Men när konstverken flagnar målas nya historier. Somliga mer osannolika än andra.

/Karl Sundström

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln