Att toka till det...

Av Mästaren - Bernt Ljung

Fortsättning från föregående vecka:

…hur är det möjligt? På sätet bredvid mig i den fula bilen ligger ett värdelöst kuvert och i brevlådan, där bredvid ICA, har en postväxel med ett respektabelt belopp dessvärre hamnat. Allt tack vare ett i tid dåligt tajmat telefonsamtal. Att prata i telefon och samtidigt posta ett kuvert blev för mycket, för svårt, och det gör ont att konstatera. En minut senare har jag trängt mig längst fram i kön på ICA och uppmanar kassörskan att omgående öppna brevlådan. Det går inte, vi har ingen nyckel. Du får vänta till klockan 18.00 då postbilen kommer.
 

Besviken och rådvill vilar jag på trappan utanför entren. Jag försöker tänka ut en ny strategi för att snabbt komma in i lådan samtidigt som jag sitter i vägen för in- och utpasserande människor utrustade med dessa monster till kundvagnar. Temperaturen som är 30 i skuggan och 45 i solen gör nu situationen även fysiskt jobbig.

Just det, jag ringer Posten i Borlänge, de kan komma förbi och öppna om jag frågar snällt, det är ju ändå en nödsituation. Ingen svarar, men efter ett tag blir jag vidarekopplad till en kvinna på ett postkontor i Skåne. En kvinna 70 mil från mig ska nu öppna den låda jag lutar mig mot. Det går givetvis inte. Plötsligt slår det mig att lådan töms väl ibland före klockan 18.00?
Jag går in och tränger mig längst fram igen och frågar kassörskan om det inte är så, att lådan töms tidigare ibland. Det gör den aldrig säger hon bestämt och får medhåll av en kollega. Om det hon påstår är sant kan jag ju bara åka hem och åka tillbaka om två och en halv timme men jag stannar, jag stannar för min magkänsla säger att hon har fel. Jag måste därför vakta lådan så att den inte töms utan mig så att katastrofen blir total.

Minuter känns nu som timmar där jag ökenvandrar i hettan på den asfalterade parkeringsplatsen med full koncentration på lådan och en postbil. Jag är trött, uttråkad och törstig så jag går in i affären och köper något att dricka. För att inte missa en eventuell för tidig lådtömning så tränger jag mig igen. När jag betalar säger kassörskan att vi tycker synd om dig så vi kommer ut med en stol som du kan sitta på när du väntar. Tack säger jag, och lämnar affären.

När jag åter vandrar runt på parkeringsplatsen ser jag kassörskan ställa ut en stol bredvid lådan. Jag vinkar som för att understryka min tacksamhet. Nu kan jag få den vila jag behöver och jag är inte ivägen för affärens kunder. På väg mot min stol ser jag en liten tjej med världens största glass bli lycklig över att hitta en ledig stol i skuggan. Hon säger till den måttligt roade kvällstidningsläsande kvinnan i bilen bredvid:
-”Kolla mormor, jag har hittat en stol”
Hade jag sagt det jag tänkte hade det låtit ungefär så här:
- ”Stick skitunge för det där är min stol!”

Till slut är glassen uppäten och stolen blir ledig och jag slår mig ned samtidigt som tanken slår mig att kanske det går att spärra postväxeln. Ringer banken och hittar på en story om en kompis som tappat bort en postväxel och frågar om han kan spärra den? Ja, det går bra, det är inga problem om du rivit av den perforerade delen. Har du det? Tack och hej. Då är det bara att fortsätta vänta. Fan! Nu känns det som folk börjar stirra också, jag ser att de undrar varför den där gubben sitter bredvid postlådan. Telefonen ringer och det är Piotr.
- "Hej Bernt" säger han vänligt och förväntansfullt.
- "Kan du komma lite senare?" säger jag.
- "Men vi sa ju att jag skulle åka till dig direkt efter jobbet. Är det några problem?" frågar Piotr.
-"Nej nej, jag är i stort hemma. Vi ses om en stund. Hejdå.

När jag väntat i vad som känns som en evighet och ambivalensen mellan att kapitulera eller att bryta upp lådan är som intensivast kör en liten postbil av märket Fiat in på parkeringen. Jag öppnar den högerstyrda bilens förardörr innan den bromsar in vid lådan. Ett förvånat ansikte tittar på mig när jag säger att jag vill ta ut ett brev från lådan. Jag förklarar vad som hänt och är övertygad om att hon ska hjälpa mig omgående men hon tvekar. Hon säger att så kan man inte göra, det är emot våra regler. Men förstår du inte? Det är min postväxel och den får inte skickas iväg tillsammans med de andra kuverten. Det är bara att öppna lådan i botten säger jag. Hon tittar på mig och säger, - ”Jag är bara sommarvikarie”.
Sommarvik…men va fan ring nån chef då, säger jag. Hon ringer några samtal men ingen svarar. Det känns som luften nu går ur mig efter ännu en motgång då hon oväntat säger att hon tror mig, att hon öppnar lådan. Tio sekunder senare ligger jag på asfalten under lådan och rotar i en fyra kvm stor hög med all möjlig post innan jag till slut finner kuvertet. Triumferande likt en idrottspokal håller jag upp det innan jag serverar henne ett tack för hennes mod att trotsa Postens regler. Jag går mot bilen när Piotr ringer och frågar vart jag är eftersom jag inte är hemma. Piotr, det tokade till sig lite men nu är jag på väg hem. På riktigt…


Att bevittna den nyutnämnde och politiskt oerfarne Alice Bah Kuhnkes nationella golgata i scensatt av medierna gör mig ledsen. Jag har aldrig träffat henne och kommer förmodligen heller aldrig att göra det. I egenskap av kulturminister kommer hon heller inte i någon större omfattning att påverka mitt liv även om jag är kulturellt intresserad.

När jag ser en av de drivande i flocken av Hyenor, expressens chefredaktör Mattson i TV försvara detta drev och lägga skulden på Bah eftersom hon enligt honom svarat otillfredsställande i tidningsintervjuer och en radiointervju, ger han den ruttna journalistiken ett ansikte. Notera att inga politiska beslut har tagits, det finns således inget konkret att ifrågasätta. Matchen har ju inte ens börjat, Bah är bara i början på uppvärmningen. När han senare i sin blogg fortsätter mobbningen mot Bah generar han inte bara sig själv utan också vi som läser detta. Att använda mobbning och krypskytte i flock som verktyg i syfte att tjäna pengar kommer aldrig att förtjäna någon journalistisk respekt eller trovärdighet.

/Mästaren

Etiketter: mästaren

Senaste Krönikor

Arkiv

Krönikor aV