Vem ska barnen se upp till och på vilka grunder?

Av - Daniel Collin -
Fotbollsälskare som vid sidan av jobbet ägnat majoriteten av fritiden till ideell knatte- och ungdomsverksamhet sedan 2006. Blir lika glad av att se favoritlaget i Allsvenskan vinna guld som att se glädjen i barnens ögon när de är nöjda med något de lyckats med på en träning.



För några veckor sedan hade jag förmånen att få lyssna på Johan Fallby.

Ni vet, idrottspsykologen som bland annat har skrivit boken ”Gör det bättre själv om du kan!”
 

Den här kvällen pratade Johan om föräldraskapet - och hur vi med idrottande barn på bästa sätt kan hjälpa dessa i sin utveckling.

Många idrotter kontra tidig specialisering, bredd kontra akademi.

Med forskning i ryggen fick vi se vad som ger bäst resultat i längden, oavsett om ”bäst resultat” handlar om ett hälsosamt liv eller att nå den yttersta eliten i sin idrott.

Johan pratade också om det här med hur vi är vid sidan av planen, när det är match.

Uppmanade bland annat oss som kan bli lite överengagerade att öva upp förmågan att lägga band på oss själva.

Min akilleshäl.

Jag är tränaren som har svårt att vara passiv när mina söner tränar och spelar match.

Jag hejar högljutt, berömmer och manar på för att smitta spelarna med energi och glädje.

Jag förstår ärligt talat inte grejen med tränare som står knäpptysta med armarna korslagda över bröstet och försöker se ut som Pep eller José vid sidlinjen när spelarna på planen är 10 år.

Men jag ska också erkänna att jag emellanåt blir för arg, vilket såklart inte är helt bra.

Ok, jag blir aldrig arg på ”mina” spelare, men när motståndarnas tränare är knäpp kan jag inte hålla tyst.

Inte heller när domaren för tredje gången i rad friar en kapning som riskerar att skada våra spelare.

Då ”brinner det till” för mig och jag höjer rösten, vilket såklart ytterst sällan leder till att stämningen blir bättre.

Så vad vill jag ha sagt med denna bikt?

Jag ska komma till det.

Först en reflektion över något som händer i samhället i stort just nu.

Hur media lyfter fram ikoner och kändisar inom såväl musik, skådespeleri och idrott som visar sig ha betett sig som svin, rent ut sagt.

Ur det perspektivet blir överengagerade föräldrar och tränare ganska harmlöst.

Däremot är vi alla förebilder för barnen och ungdomarna.

Visst har idoler ett extra tungt ansvar att bära som förebilder och visst blir smällen extra hård när någon som miljontals människor har sett upp till visar sig ha betett sig väldigt illa, eller rent av kriminellt.

Men det betyder såklart inte att de ”harmlösa” snedstegen från läktare eller tränarbänk i barn- och ungdomssammanhang blir oviktiga.

Jag tänker tvärtom att då är det desto viktigare att ”vi vanliga människor” verkligen är bra förebilder.

Vi som är vuxna, oavsett om vi tränar eller hejar på barnen.

Eller tar med dem för att titta på favoritlaget i Allsvenskan.

Och vad har jag för rätt att peka finger åt er som skriker för mycket och kanske är mer negativa än stöttande om jag inte också tittar på vad jag själv kan förbättra för att vara en bra förebild?

En sak jag har gjort är att jag köpt våra årskort på en plats på läktaren där de som sitter runt mig och sönerna kan sköta sig.

För det är enkelt att ryckas med i såväl frustration som glädje när spänningen är stor och alla runtomkring dig skriker både det ena och det andra.

Även om jag kanske kan hålla mig lugn är det inte helt enkelt för en 17- och en 19-åring.

För att inte tala om hur 11-åringens bild av vuxna män (för det är i princip bara män) kan bete sig på allmän plats, om man befinner sig på fel plats.

Bosse Petersson brukar prata om att han inte tycker om när språket runt fotbollen blir för aggressivt.

"KRIGA! HATA!”

Även Martin Mutumba är inne på samma tankar när han ropar ”dansa honom” som uppmaning till sin spelare som är i en 1-mot-1 situation.

Det är klart att språket påverkar tanken.

Och jag tror att många vuxna kan bli snäppet bättre runt barnens idrott, utan att för den skull vara oengagerade.

Jag vet i alla fall att jag själv alltid kan bli lite bättre.

Tack Johan Fallby för att du väckte tanken att vi alla är förebilder för våra barn!

/Daniel Collin

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln