En oroväckande lugn gourmet

Må så vara att vissas fotbollssmaklökar föredrar det enkla men mer rustika. Lukten från farmors hembakta kanelbullar när ditt lokala gäng säkrar det där division 5-kontraktet på sista matchdagen.
Smaken av den där enkla men så nostalgiskt goda hamburgaren från familjererestaurangen runt hörnet när ditt lag för första gången i historien kliver upp i allsvenskan.
Alla är de vackra smaker, och alla värderar vi dem olika mot varandra.

För min del så har fotbollsgudarnas livslotteri gett mig en fallenhet för gourmetvärlden, må så vara att jag fortfarande kan uppskatta en fin kebabtallrik eller något nostalgiskt och hembakat oerhört mycket.
Men mina känslor kommer, kanske okonventionellt nog, från det största.
De stora scenerna, de stora spelarna, historiken, traditionen, kvalitén, underhållningen, framgången. Åtminstone är det ett visst gäng i vitt som fortfarande är det lag som kan få mig argast eller gladast i tillvaron.
Arg när produkten inte motsvarar antalet michelinstjärnor.
Glad när man lyckas skapa en maträtt från en annan planet.
 
Nu sitter jag här, inför klubblagsfotbollens viktigaste match, som mitt lag får den spektakulära äran att spela i för tredje året i rad, och är läskigt lugn.
En fransk shejk. En italiensk gammal dam. En tysk fältherre. Oavsett vem som stått på andra sidan under vägen och oavsett hur konversationerna med dessa urartade sig, så har allt ackompanjerats av ett lugn.
”Det här löser sig”. ”Det gör det alltid”.

Nu står det en brittisk, kaxig yngling på andra sidan i finalen. På pappret den ”enklaste” utmaningen man faktiskt haft i det här stadiet av turneringen, åtminstone under 2010-talet. Må så vara ett gäng som bevisat att man verkligen kan sätta in en ohygglig växel väl när man får till det.
På andra sidan ska en institution, där förbipasserande börjar fråga sig huruvida de inte blir av med en av de där stjärnorna på dörren snart, göra det de tidigare alltid gjort.
Och man har allt att förlora, egentligen.

Och jag är ändå lugn, fortfarande.

Lugn för att de där michelinstjärnorna kommer att vissa sitt rätta jag. Som de alltid gör i slutändan.
Det lugnet, i sig, är nog det som gör mig mest orolig över att jag i stället kommer bli serverad en bränd flintastek på lördag.
Lugnet före stormen.
Ge mig lördag.
Jag är redo.

/Makoto Asahara