En promenad längs minnenas allé

Just I rörelse är en av anledningarna till den här texten.
 
Med jämna mellanrum hamnar jag framför just någon av alla de fotbollskrönikor som Sveriges Televisions producerat i samband med internationella herrmästerskap. Uppkrupen i min grå fåtölj med en kopp kaffe i handen granskas samma bilder som jag sett många gånger förut. Diego Forlans osannolika avslut mot Sydafrika, den enorma syrsan på James Rodriguez arm efter straffmålet mot Brasilien 2014 och Sveriges samtliga matcher och mål i mästerskapssammanhang.
 
TV-krönikorna har blivit som en tidskapsel. De påminner mig om var jag befann mig och vad jag gjorde vid de mästerskap jag upplevt sedan jag började följa fotbollen på riktigt. Som 10-åring såg jag, tillsammans med min lillebror, Brasilien besegra Nederländerna på straffsparkar. Matchen såg vi, med glass i handen, på ett hotellkomplex i Magaluf.
 
Fyra år senare, 2002. Tidig morgon i högstadieskolans idrottshall. Skolavslutningen skulle börja om ett par timmar, men idrottsintresserad skolpersonal såg till att vi som ville kunde se Henrik Larsson och Sverige besegra Nigeria. Den sista gruppspelsmatchen mot Argentina såg jag själv i vardagsrummet. När Anders Svensson placerade in 1-0 hoppade jag sönder soffan.
 
Från Tysklands-VM minns jag egentligen inte så mycket. Leendet domaren ger Teddy vid det röda kortet kan vara något som satt sig efter alla TV-timmar. En tydlig bild som dyker upp är dock att Intersport hade påsar som påminde om ryggpartiet på de svenska spelarnas matchtröjor. Jag minns inte vad vi köpt, men dagen efter förlusten i åttondelen var det inga problem att riva bort tröjnumret på påsen. 1-1 stod det på tröjan, men Henrik Larsson hade trots allt bränt möjligheten att reducera till 2-1 från straffpunkten.
 
Vid EM 2012 stod jag i Köpenhamn och skrålade med i den danska nationalsången. När VM spelades i Brasilien följde jag och min bästa vän Tysklands möte med Algeriet i Berlin. Det regnade, vi åt falafel och Tyskland vann. Trots att Algeriet var bättre.
 
2016 korsade jag alperna i bil, övernattade i Tyskland och Italien på väg mot två veckor i en soldränkt värdnation. Jag åt kidneybönor på en balkong, såg matcher på tyska fulstreamar och såg bedrövat på Zlatans avskedsmatch i Nice.
 
Ni hör ju, minnena är oändligt många och jag skulle kunna fortsätta skriva hela natten. Det här är antagligen anledningen till att jag älskar mästerskapssomrar.
 
Men,
det finns alltid ett men.
 
Varje krönika har ett slut. Varje mästerskap har ett slut.
 
Lika mycket som jag längtar efter att skapa nya minnen bävar jag inför att sommarens höjdpunkt ska ta slut. Trots att det fortfarande är en månad till avspark.
 
Det är lätt att vänja sig vid flera matcher om dagen under gruppspelet. När slutspelet startar och de börjar bli vilodagar mellan kamperna kommer separationsångesten. Frågorna hopar sig i huvudet: Hur ska resten av sommaren bli? Vad ska jag nu göra varje dag?
 
Som tur är fortsätter bollen att rulla. Danskarna har löst problemet optimalt. 15 juli, samma dag som världens bästa nation ska utses startar den nya säsongen av Superligaen. Och enligt de som planerar spelschemat ska matcherna ligga så att ingen, spelare, domare, funktionär eller supporter, ska missa VM-finalen. De allsvenska matcherna drar igång samtidigt som slutspelet i starten av juli. Det är också planering som förtjänar beröm.
 
Nu laddar vi för stordåd, träningsmatcher, laguttagningar, drömmer om mirakel och skapar nya minnen. Men framförallt fokuserar vi att vara här och nu. Att vägen fram till slutet är den härliga och att det är här en vill vara. Koppla bort tankar på att det finns ett efter och njut av att allting fortfarande faktiskt är möjligt.
 
/Joakim Forsell