Ett magiskt arv att förstöra

Att vinna ligan efter att krossa, rent av förödmjuka, sina största rivaler måste vara en av de största drömmar en Celtic-spelare kan ha.
 
Men snark. Det här ska inte bli något matchreferat.
 
Just helgens match kändes extra speciell av en helt annan anledning.
 
Jag utgår från att många av er, precis som jag, lyssnar på olika podcasts varje vecka. Lyssnar ni på exempelvis Olof Lundhs ”Lundh” eller ”Tutto Balutto” så vet ni att gästerna som besöker får svara på frågor från en faktaruta.
 
Nu tänker jag ställa frågorna till mig själv.
 
Fullständigt namn?
– Joakim Erik Forsell. Erik efter morfar.
 
Ålder?
– 30, men ingen åldersnoja alls.
 
SNARK IGEN.
 
Totalt ointressant information. Fokus på de viktiga och intressanta frågorna istället.
 
Favoritspelare genom alla tider?
– Steven Gerrard. Captain fantastic. Istanbul. Hjärtat. Vurpan.
 
Håller du på något lag?
– Liverpool. Sedan barnsben.
 
Finns det något lag du inte gillar, eller rent av föraktar?
– Av förståeliga orsaker är jag inte särskilt förtjust i Manchester United, Arsenal eller något annat engelskt topplag. Men jag föraktar inget av dem. Det finns element som jag gillar hos de allra flesta lag. Liverpool hade aldrig varit Liverpool utan sina rivaler. Jag gillar Sir Alex och Wenger. Är avundsjuk på Uniteds 90-tal och Arsenals spelstil när de gick obesegrade genom ligan 03/04. Däremot avskyr jag Glasgow Rangers. Det har jag gjort sedan jag, i de tidiga tonåren, började läsa på om den religiösa konflikten på öarna.
 
Jaha. Okej. Mhmm. Vadådå?
 
Steven Gerrard får ni tycka vad ni vill om. För mig kommer han alltid vara den kompletta mittfältaren. Det finns spelare som är och har varit bättre men emotionellt kommer ingen i närheten. Han hade sin peak när mitt supporterskap var som allra starkast. Efter den korta sejouren i Los Angeles har han utbildat sig till tränare och just nu sköter han om ett lag i Liverpools akademi i väntan på något större.
 
Något större verkar nu tyvärr ha dykt upp. Enligt brittiska medier ska Steven Gerrard ha tackat ja till att ta över Glasgow Rangers. Glasgow Rangers.
 
Från en klubb där det alltid talas om att aldrig vara själv. Att du alltid har någon med dig. Till en förening vars ärkefiende sjunger samma sång. Till en klubb där drottningen och London ses som världens mittpunkt. Från en stad där London föraktas på grund av deras ständigt pågående blindhet kring Merseyside.
 
När jag sitter här och skriver är ingenting klart. Åtminstone inte enligt internet. Men hur ska jag reagera om det blir så?
 
Ska jag se det positiva i att min största hjälte tar sig framåt och jobbar sig närmre den post jag någon gång hoppas se honom på? Eller ska jag vara ärlig och erkänna att det i mina ögon skaver och att hans plats högst upp på tronen nu utmanas?
 
Ni kan prata hur mycket ni vill om att fotboll och politik inte hör ihop. Det gör det och kommer alltid att göra. En fotbollsklubb på högsta internationella nivå utstrålar alltid någon form av politik. En spelare eller tränare likaså.
 
Om ni inte hänger med på vad jag pratar om föreslår jag en snabb googlesökning. Ägna en timma eller två åt konflikten och bestäm dig för var du står.
 
Jag kommer fortsätta stå på den svagas sida. Med den som blir mobbad och inte räknas eller lyssnas på. Därför hålls det två tummar här för att Steven Gerrard väljer någonting annat och fortsätter vara den hjälte han alltid varit.
 
/Joakim Forsell