Kanske var det inte så illa förr
Det känns som du hamnar någonstans längst ut på flankerna. Som en yttermittfältare vars hyperkänsliga inläggsfot ska leverera sylvassa assister till framstörtande forwards. Antingen är du för VAR – eller så är du emot. Antingen placeras du i facket som accepterar att fotbollen förändras eller så blir du den cyniska konservatisten vars bänkgnällande talar om att det var bättre förr.
Klart att det finns för- och nackdelar med precis allting beroende på situation eller vem du frågar. Men någonstans så tillhör jag ändå den som tycker att tekniska hjälpmedel stör snarare än hjälper.
Visst – jag har vant mig vid automatiska målkameror och jag tycker inte att frisparkssprayen är något onödigt otyg. Men det är saker som går blixtsnabbt. Sådana saker som knappt märks men som kan vara skillnaden mellan en ligatitel och en evig andraplats. Eller för den delen ett avancemang i ett världsmästerskap. Fråga bara Frank Lampard.
Men att blåsa av en match för att en domare ska springa ut till sidlinjen likt en hockeydomare som ringer på ett mål för att därefter dividera med ytterligare en rättskipare om det faktiskt var så att handen tog på bollen och inte tvärtom – då känns allting som ett ännu större kommersiellt skådespel. Någonstans grundar sig det här i en fotbollsvärld där mer och mer handlar om allting som inte har med idrotten att göra. Det är enkelt att förälska sig i gräsrotsnivån och genuint supporterskap till lag vars enda tillstymmelse till triumf är någon kvalmatch upp mot fjärdedivisionen någon gång i mitten av åttiotalet.
Det står så otroligt mycket på spel ekonomiskt att absolut ingenting får bli det minsta fel.
Kanske drömmer jag mig bort till en tid innan karusellen drog igång. En tid som återberättas på ett sådant sätt att det är omöjligt att ogilla. En sådan tid som kanske inte alls var bättre men som åtminstone var någonting annorlunda.
Eller så börjar jag helt enkelt bara bli gubbig.
När Guido Winkmann blåste till halvtidsvila i mötet mellan Mainz och Freiburg i den tyska högstaligan fick spelarna vända i omklädningsrumsdörren. Anledningen? Den tyske 44-åringen bestämde sig för att granska den eventuella handsen som skedde strax innan paus. Sagt och gjort. Spelarna fick gå tillbaka ut på planen och hemmalaget kunde från elva meter sätta dit ledningsmålet i en match de sedermera vann med det dubbla. Kort och gott låg grunden till tre tunga poäng i nedflyttningsstriden i en straff de slog i halvtid.
Ett system i sin linda men ändå någonting som verkar stöta på mer patrull än vad det hjälper domarteamet. Det måste finnas en gräns för hur lång tid efter en situation det är okej att avbryta. Det måste finnas en regel för att exempelvis en pausavblåsning gäller som stopp för halvleken och att allting som hänt till dess är lagt till matchens första 45 minuter.
Priset att felmarginalerna blir mindre får en fotboll som tappar tempo och intensitet betala. Just under de här perioderna och just i de här situationerna. Situationer som är svåra att hitta tillbaka efter, precis som det kan vara tungt bibehålla momentum efter ett skadeuppehåll.
Men det är väl som alltid. Att de negativa exemplen lyfts fram och att de är det som används som motargument för oss som tycker annorlunda.
VAR har fått rättfärdig kritik och det behövs om det ska utvecklas och bli bättre. Frågan är hur mycket teknik fotbollen accepterar. Om det i längden hjälper domarna att ta rätt beslut eller om de kommer att använda det som skydd mot rädslan att göra fel.
För mig är fotboll små marginaler. Ibland har du dem med dig. Ibland har du dem mot dig. Inte för att det jämnar ut sig i längden – bra lag brukar ju ha en förmåga att ha såväl tur som centimetrarna på sin sida. Jag är rädd att det blir en ”jaha, nu ska de granska någonting igen”-tänk. En suck och en tappad energi. En process som tvingar både spelare och publiken på plats att vänta ytterligare minuter. Medan de som ser matchen på TV har en chans att göra ett toalettbreak eller fylla på popcornskålen.
Jag tror att den moderna fotbollen behöver vända blicken över axeln och se vad det är som tagit den till den plats och piedestal den är i dag. Fotbollen utvecklas och kanske är det jag som inte hänger med i den. De som inte minns någonting annat har ingenting att jämföra med.
Jag blir gärna motbevisad en gång till. Men tills dess tar jag plats på den där bänken med träunderlag och muttrar för mig själv att det kanske faktiskt inte var så illa förr ändå.
/ Jimmy Åkesson
Kommentera gärna:
Aktuellt just nu
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
-
Alma » Tränare som favoriserar spelare förstår inte ledarskapets fundament: ”Hej, jag heter Alma och jag spelar fotboll i en klubb som har vunnit allsvenskan..”
-
Johan » Tränare som favoriserar spelare förstår inte ledarskapets fundament: ”Riktigt bra artikel och viktigt Mvh Johan Liljeros Holmgren Golfchef & PGA Trä..”
-
Maria Degerlund » Fantastiskt att äntligen få titta på fotboll igen! : ”Min man hade för vana att alltid sms:a och fixa datum med sina gamla vänner inkl..”
-
Vera » SEXTON DRÖMMAR OM EN FINALKVÄLL I MADRID: ”Mitt 20-åriga äktenskap välsignat med fyra barn var på väg att gå sönder efterso..”
-
Tessa » Lycka är när tiden inte existerar: ”om du har problem i ditt äktenskapshem och vill ha en snabb lösning råder jag di..”
Bloggarkiv
- ► 2020 (130)
- ► 2019 (213)
- ► 2018 (196)
- ► 2017 (239)
- ► 2016 (261)
- ► 2015 (260)
- ► 2014 (101)
Länkar
Etikettmoln
sladjan osmanagic curt einarsson bosse petersson rasmus boman thorbjörn friberg nicklas jönsson christian stolpe nils montan-lund viking peterson söndagskrönikören rickard johansson journalisten helgkrönikören robin gustavsson johan videll gästkrönikör tomas hermansson mästaren gästkrönikören marcus lindén tisdagskrönikören onsdagskrönikören fredrik finnebråth jimmy åkesson torsdagskrönikören måndagskrönikören fredagskrönikören joakim forsell tränaren supportern spelaren ronald åman helgkrönikör makoto asahara lördagskrönikören nörden henrik strömblad daniel collin samuel abrahamsson lisa ek gunnar persson daniel souza poddrepris rune larsson ingela armbro björn bettner