Hand eller fot - kollektivet vinner i längden

Framgångssagorna på personligt plan som går att lyfta fram är många.
Jim Gottfridsson, spindeln i nätet, som så sent som november knappt kunde gå och som två månader senare var hjärnan i en offensiv som gång på gång tvingades till personella rockader. Jesper Nielsen, slitvargen och rutinen, som i sin linjeroll var det naturliga länken och referenspunkten i försvar och anfall.

Mikael Appelgren och Andreas Palicka som roterade i målet, som höll lag efter lag på stång när de höll lika stängt som en norsk butik på en söndag. Eller Linus Arnesson, talangen som hamnade snett och hittade tillbaka, och som fick ikonen Magnus Wislanders tårar att rinna med sitt patenterade känguruhopp och matchvinnande mål mot Danmark.

Men likväl är alla dessa individuella, anmärkningsvärda, prestationer främst pusselbitar i det orubbliga kollektiv som den isländske förbundskaptenen Kristján Andrésson byggt upp inför mästerskapet i Kroatien. En grupp som trivs med varandra, som fullständigt litar på varandra oavsett erfarenhet och rutin, och som alltid lyfter gemensamt för att hitta framgång.

Ett svenskt kollektiv.
 
Ett svenskt kollektiv – ni kanske känner igen den termen från en viss annan sport och ett visst annat landslag?

I sommar ska, som ni säkert vet, Sverige spela fotbolls-VM i Ryssland, efter en frånvaro från just den mästerskapsscenen på över ett decennium. Detta tack vare just det kollektiv som förbundskapten Janne Andersson byggt. Som besegrade ett vilset Italien i ett avgörande playoffmöte. Som mot alla odds på pappret hamnade före ett ännu mer vilset Nederländerna i kvalgruppen dessförinnan.

Emil Forsbergs tekniska briljans, Andreas Granqvists glödande hjärta och Ola Toivonens slit hade så klart alla en del i framgången. Men likväl var även de pusselbitar av något desto större.
 
Den stora skillnaden ligger egentligen i att det svenska handbollslandslaget har potentialen att skapa en världsdominerande framtid. Jim Gottfridsson pratade efter matchen mot Spanien om en långsiktig plan där man först på hemma-EM 2020 ska ta det där absoluta klivet tillbaka i finrummet. Och potentialen finns, när 2018 års yngsta slutspelslag samlat på sig ännu mer rutin och kvalitet, med det sensationella silver man tog i Zagreb som en första studsbräda.

I fotbollslandslaget kanske det inte finns samma framtidsmässiga utvecklingspotential sett till ålder och individuell kvalitet, eller för den delen samma förutsättningar att tampas i en världstopp i flera år framöver.

Oavsett säger Andrésson och Andersson mer eller mindre samma sak genom sina verk ­– att ett sammansvetsat, harmoniskt kollektiv kan nå oanade höjder.

/Makoto Asahara