Det var bättre förr

Jag har lätt för att känna nostalgi. Oftast önskar jag att så inte var fallet, för det känns inte helt friskt att fastna i bitterljuva tankar om vad som en gång var. Det är bättre att se framåt.

I fotbollen är det dock annorlunda - där kan jag tycka att det är fint att vi minns tillbaka, vare sig det är en spelare som för alltid kommer ha en speciell plats i hjärtat, ett lag från en historiskt framgångsrik säsong eller om ens favoritlag föll på mållinjen i kampen om ligatiteln.

När Viasat ”livesänder” klassiska matcher tittar jag gärna. Framförallt när det är mitt favoritlag Arsenal som visas, vilket har hänt flera gånger.

Häromveckan följde jag hela sändningen mellan Arsenal och Liverpool på Highbury från Invincibles-säsongen. Själv var jag bara åtta-nio år gammal då och mina minnen från den alltjämt historiska säsongen är vaga. Jag har läst, jag har hört från andra och jag har sett oändligt med klipp från säsongen, men min tid som supporter kom först några år senare.

Mina finaste minnen som Arsenal-supporter är från 09/10 säsongen då jag såg varenda match på tv:n. Min favoritspelare var, och är fortfarande, Cesc Fabregas, dels för att han var en gudabenådad spelare för oss, dels för att jag kände så mycket för hela den Arsenal-upplagan som Cesc var vår lagkapten.

Men trots att det bara var några år efter Invincibles (03/04) var det på många sätt en helt annan tid. Arsenal var något annat, inne i en nybyggnadsfas.

När jag hör Rami Shaaban berätta stories om Jens Lehmann, Thierry Henry, Dennis Bergkamp, Robert Pires (jag kan hålla på hur länge som helst) och att få se det otroliga Arsenal-laget spela en otrolig fotboll, blir jag mer nedstämd än livad. Dels för att jag inte fick uppleva den säsongen, dels för att Arsenal i dag är så långt i från Arsenal för 15 år sedan.

Några veckor senare var det samma lag som visades på Viasat - fast fem år senare. Ni vet, den sanslösa matchen på Anfield som slutade 4-4. Arshavin gjorde alla Arsenals mål. Den såg jag med liknande känslor, med enda skillnaden att jag minns den matchen väl - jag följde mötet på en halvtaskig stream hemifrån, vilket inte var optimalt då det hände något i matchen varje minut. Men detta var MITT Arsenal. Det var inte Arsenals bästa lag i historien, men det var det laget jag förälskade mig i och som fick mig att börja följa laget, match efter match.

En känsla var den samma från de båda matcherna - känslan att jag saknar den här tiden. Det är därför jag undviker att bli nostalgisk, för då blir slutsatsen nästan alltid att det var bättre förr. Är det verkligen så? Eller lurar man sig själv? Kanske är det först efteråt, några år senare, som man lär sig uppskatta det som en gång var. Kanske känner jag jättemycket för dagens Arsenal, när jag tittar tillbaka på gamla klipp om säg 15 år. Jag tror inte det, men nostalgin gör sig alltid påmind vare sig man vill eller inte.

Ni ser, det är så här min hjärna blir när idrotten står still. Det är inte sunt för att hålla på så här. Som om fotbollsabstinensen inte var fruktansvärd innan, nu ska man acceptera att när väl fotbollen är tillbaka, är det inte Arsenal från invincibles-säsongen som gör entré - det är en av våra värsta upplagor under min supportertid. Det var onekligen bättre förr som Arsenal-supporter.

/Fredrik Finnebråth