Sunderland 'Til I Die - den perfekta sportdokumentären

Den första säsongen av Sunderland ’Til I Die inleds med uttåget ur Premier League säsongen 2016/17. Vi får följa med hela vägen, men serien blir ännu mer spännande och dramatisk när det som ingen trodde kunde ske faktiske sker - de trillar även ur The Championsship året därpå.

I säsong två, som släpptes bara för några veckor sedan, får vi följa Sunderland i League One, vilket känns smått surrealistiskt. Kanske är det just därför som så många inte kan sluta titta. Men inte för mig. Visst, det är oerhört intressant att följa vad som händer med en klassisk fotbollsklubb som Sunderland, alla dess supportrar och vad det gör med hela staden, men något som också gör serien briljant är sättet den är gjord på.

Netflix fäller nog inte tårar över Sunderlands osannolika uttag till League One, det gör ju serien ännu mer intressant. Men, sättet de tog sig an den här dokumentärserien från början är, åtminstone av de sportdokumentärer jag har sett, unik. Cred till Ben Turner och Leo Pearlman som har producerat serien, bägge är fanatiska Sunderland-fans och kanske är det just därför det blir en fullträff.

I nästan alla fall när det kommer till sportdokumentärer är det någon eller några som berättar i efterhand, till det läggs klipp och musik med mera till. Inte minst när det handlar om fotbollsklubbar, för i den moderna fotbollen är det i stort sett omöjligt att få någon slags inblick i hur det fungerar bakom kulisserna. På ett sätt är det bra, det vore konstigt och farligt om alla kunde ta del om exakt vad som händer hela tiden, men det blir en väldigt naken och äkta bild när man följer Sunderland ’Til I Die - för där får vi se ALLT (mer eller mindre). Det är en, så kallad fluga-på-väggen-dokumentär.

Supportrar, spelare, tränare, styrelse, till och med ägaren berättar inför TV-kamerorna, som blir som en nära vän eller psykolog där alla får säga vad de känner. Det är precis det här som jag vill se i en dokumentärserie, och jag är positivt överraskad att Sunderland är så transparenta som de är. Förhoppningsvis kommer det fler sådana här serier, där klubbar i stället för att stänga dörrarna, öppnar upp dessa och släpper in oss nyfikna.

/Fredrik Finnebråth