När hela samhället fick läktarcoacher

Han var ensam forward och hade just denna match fått instruktionen att hela tiden hålla sig på motståndarens planhalva, oavsett hur tillbakapressade vi än må vara.

Spelaren följde lojalt tränarnas instruktioner och slet som ett djur på offensiv planhalva och stannade kvar på rätt sida mittlinjen när motståndarna anföll, redo att ta emot en passning från någon av försvararna.

Men efter att konsekvent tvingats lyssna på frustrerade föräldrar från sidlinjen skrikandes allt argare och högre: ”jobba hem!” orkade han till slut inte.

Konditionen räckte, men inte psyket. 

Fullt förståeligt med tanke på att han var 12 år och de frustrerade föräldrarna tre gånger äldre och i grupp.

Jag ska villigt erkänna att jag har svårt att stå helt tyst vid sidan och bara titta på en match, men med åren har jag ändå (nästan) lärt mig att allt som kommer ur min mun ska vara positivt.

”Heja heja!” och ”BRAAA!”.

Och vem har, handen på hjärtat, aldrig suttit som publik på läktaren och ropat instruktioner till favoritlaget? 

Om du är en av dessa som konsekvent lyckats hålla dig från att ropa ”passa!”, ”jobba hem!” ”skjut!” eller troligen mer än så - är jag den första att lyfta på hatten.

Respekt!

För du vet att det finns en mening med att vi har organiserat oss med spelare, lagkapten, tränare, assisterande tränare, lagledare, manager, naprapat, materialare och andra roller.

Och att det för varje roll finns ett skapligt tydligt uppdrag som innefattar ansvar och mandat att fatta beslut inom.

Det där är vi i ärlighetens namn ganska duktiga på i Sverige, vilket troligen också är en av förklaringarna till att vi ofta presterar relativt sett väldigt bra i lagsportsammanhang jämfört med betydligt större länder. 

Hursomhelst, tillbaka till det här med ”läktarcoacher”. 

Jag och sönerna har urtypen av en sådan bakom oss när vi går på favoritlagets hemmamatcher. 

Så länge det som ropas är positivt och i hejaheja-anda är det bara trevligt, men när det gapas svordomar och ilskna uttryck till spelare (som naturligtvis inte hör) brukar vi vända oss om och ge honom en menande blick. 

Det fungerar oftast. 

I cirka 10 sekunder i alla fall.

För att inte låta detta påverka vår upplevelse har vi tränat upp oss ganska bra i att helt enkelt stänga av hans frekvens, så vi kan njuta av spelet på planen.

Om taktiken för matchen var bra eller dålig samt hur de olika lagdelarna och spelarna presterade just idag, brukar vi prata om i bilen på vägen hem.

Att analysera och recensera i en liten grupp är något helt annat än att läktarcoacha högt och ljudligt inför en massa människor som inte har bett om det.

Vilket slagit mig händer överallt just nu, trots att fotbollen ”ligger nere”. 

Aldrig har jag sett så många läktarcoacher i fotbollssammanhang som jag nu ser i sociala medier och corona-sammanhang. 

I den organisation vi har i Sverige (demokratiskt framröstad) finns det hyfsat tydliga roller för vilka som bestämmer vad i rådande läge.

Men jösses vad det finns synpunkter, åsikter och slutsatser kring hur dessa sköter sina jobb.

Att jag inte sett alla dessa samhällets läktarcoacher tidigare kan möjligen bero på mitt relativt genomsnittliga intresse för politik. 

Jag inser att det finns de som är betydligt mer politiskt engagerade och därmed har svårt hålla sig ifrån att ropa ut sin frustration när de ser vad de kanske skulle likna vid en 12-åring som inte jobbar hem.

Men jag tänker, varför inte istället bli politiker?

Och alla frustrerade föräldrar, varför inte bli tränare eller lagledare?

Om engagemanget finns där - se till att göra något bra av det!  Det finns hur många möjligheter som helst i föreningslivet (och politiken).

Handlar det däremot bara om att ni inte kan låta bli att skrika ut era åsikter hoppas jag att ni tänker om. 

För det finns ju en mening med att vi har organiserat oss med spelare, lagkapten, tränare, assisterande tränare, lagledare, manager, naprapat, materialare och andra roller.

För att inte tala om regering, riksdag och myndigheter.

/Daniel Collin