Lycka är när tiden inte existerar

Detta just nu snudd på paralyserande virus som fullständigt tagit över såväl medier som samtalsämnen och på sina håll till och med sjukhus. 

Hur det påverkar fotbollen samt tankar kring detta finns det andra som har skrivit så bra om att jag istället väljer att berätta om när jag insåg att fotboll var ett sätt för mig att känna lycka.

Jag tar det från början:

Någon gång inte allt för långt innan jag skulle fylla 29 slogs jag av att jag inte tyckte att jag kände mina känslor lika starkt som jag ville. 

Varken uppåt eller nedåt, glad, ledsen, arg gjorde tillräckligt stora utslag på min inre känslomätare.

Nej, det var inte helt stilla – men jag ville känna starkare.

I min inre dialog med mig själv diskuterade jag mig fram till att om jag fick igång volymen på EN känsla skulle troligen alla andra också komma igång.

Från den slutsatsen handlade det om att välja vilken känsla jag skulle jobba med och utan att behöva fundera alltför länge kunde jag stryka alla negativa.

Bland de positiva känslorna föll valet ganska snabbt på ”lycka”.

Nu började jag diskutera med mig själv vad lycka är för mig och kom fram till att det är när jag gör något som får tidsperspektivet att försvinna.

Ni vet, när ni inte har en aning om ifall det har gått 10 minuter eller 2 timmar och det är dessutom helt oviktigt. 

För du är helt uppslukad av nuet. 

Allt ditt fokus är i stunden.

När jag var barn hände det till mina föräldrars förståeliga frustration väldigt ofta under en sommar då jag och min kompis upptäckt att det fanns små ödlor vi kunde fånga i en liten bäck en bit ifrån där vi bodde.

Eller egentligen var det nog mer ett dike, men oavsett det så glömde vi konstant bort tiden och kom både 2 och 3 timmar för sent hem till middagen. 

Jag vet att det finns många som känner samma sak när de lägger pussel.

Idag vet jag också att det finns ett namn på detta tillstånd (som jag då definierade som lycka): Flow. 

Professor Mihaly Csikszentmihalyi har forskat om detta och skrivit böcker som rekommenderas för den som är nyfiken på att lära sig om det.

Hursomhelst, när jag för mig själv hade definierat lycka som att vara så uppslukad av något att tiden inte existerar började jag fundera på i vilka situationer detta oftast hade inträffat för mig. 

För om jag visste vilka situationer som oftast resulterade i lycka borde jag kunna känna lycka oftare genom att sätta mig i dessa situationer oftare. 

När jag var nästan 29 år var att spela golf och att gå och titta på mitt favoritlag i Allsvenskan två saker som nästan alltid fick tiden att sluta existera för mig.

I golfen handlade det om att vara så koncentrerad i stunden, stansen, svingen, bollträffen, bollbanan och nedslaget att tanke och kropp liksom förenades med nuet. 

Det låter lite flummigt, men jag tror ni förstår vad jag menar.

På Råsunda handlade det om att uppslukas av spelet, spelarna, publiken, arenan, ljudet, energin, allt! 

En total närvaro så stark att jag blev som en del av en massa snarare än att jag var Daniel Collin som satt på rad 7, stol 152 på Västra. 

En del av hela energin.

Jag bestämde mig för att det året skulle jag spela mer golf och jag skulle gå på alla hemmamatcher. 

Lyckan kom oftare, blev starkare och känslornas volymknapp började fungera igen.

Och sedan dess har fotboll varit större än sporten för mig. 

Visst, matcher går ut på att vinna och i slutet av säsongen vill vi alla att det är just vårt favoritlag som lyfter bucklan.

Men nya matcher och säsonger kommer. 

Nya chanser.

Nya tillfällen att känna lycka.

/Daniel Collin