Det är dags

”Nervös? Jag? Kom igen!”. Mohamed Buya Turay vinklade in 2–0 hemma mot Örebro och såg till att stänga säsongens sista match på Tele2 Arena och nu har Djurgården allt i egna händer – guldkaxigheten är ett sätt att hantera förväntningarna.
 

AIK guld 2lax9 på Martin Mutumbas bröst var en något spetsigare variant. 10 år har gått sedan den klassiska intervjun på Gamla Ullevi. 10 guldstrider har avgjorts – 10 gånger har Lennart Johanssons pokal skickats upp mot hösthimlar runt om i Sverige. I Malmö, i Norrköping, i Kalmar. Efter den allra sista omgången.

Och så var de bara tre.

AIK försvann på Stadion i Malmö och Djurgården har fortfarande tre poäng till sin fördel. Ett alltid lika mittenorienterat Örebro mot ett SM-tecken-vittrande Djurgården – då talade ingenting för de svartvita från Närke. Då vevade Kevin Wright med handen och blockerade Haris Radetinac inlägg och när Fredrik Ulvestad förvaltade straffsparken var det liksom klart.

Och så var det bara omgång 30 kvar.

Fyra dagar av supporterångest, humörsvängningar och livrädsla för att jinxa. Att bygga upp förhoppningar och förväntningar mot en guldfest som lika gärna kan bli ett enormt antiklimax. Djurgården har det i sina egna blårandiga händer och de ska åka till Norrköping och ett lag som inte förlorat på Östgötaporten sedan den 30:e juni och som antagligen kommer göra allt i sin makt för att inte få beskåda ytterligare ett SM-guldfirande på sin hemmaarena.

Pokalen kan hamna på tre olika ställen på lördag och både Djurgården, Hammarby och Malmö behöver därför preparera för att guldet ska till respektive plats. Två av lagen kommer att behöva lämna tillbaka champagnen och plocka ner de guldprydda dekorationerna. En del av nerven, charmen och hösten på både gott och ont beroende på vem du frågar. Det kommer att göra ont att inte nå hela vägen.

För att klara av allt det där så behöver man vrida upp till max och spela på den personlighet som finns. Buya Turay vet om det – Djurgården vet om det. Om de skulle börja bli mjuka nu så skulle ingen tro dem och det skulle dessutom bli ett tecken på nervositet. Spänn bröstet och kör hela vägen ut, det finns ingen anledning att vika sig nu.

Om Buya Turay är nervös? Klart han är det när ett SM-guld står på spel. Om Buya Turay kommer visa det? Nej, inte när ett SM-guld står på spel.

Markus Rosenberg hade gjort likadant. Muamer Tankovic också. Det är en blandning mellan en tro på sig själv och sitt lag och upprätthållandet av en fasad för att komma så rätt som möjligt in i en match som är den allra viktigaste på säsongen. Den som vågar kommer att vinna och då handlar det om att våga mer än någon annan. Att visa att det stämmer precis lika mycket som att följa upp allting man säger. 

Det är när svettdropparna runnit klart och ångorna från slutkörda spelare lämnat kropparna som allt slit ska summeras och komprimeras i tabeller, krönikor, åsikter och statistik. När sommartid blivit vintertid och året bara har två månader kvar. Nervös? Jag? Ja, faktiskt – och då är jag ändå neutral. Tack och lov. Men det är väl som någon sa där i vimlet på en arena i Göteborg 2009. Det är dags!

/ Jimmy Åkesson