Varför forcerar man inte oftare?

Något jag funderat mycket och länge på är slutforceringar. Många lag som ligger under, framförallt AIK, har ju en tendens att växla upp både en, två och tre växlar när man antingen släppt in ett mål eller i slutet av en match när man måste göra mål. Varför försöker man inte skapa fler såna momentum under olika perioder av matchen?

Självklart ska man ta med i beräkningarna att motståndarlaget i de fallen oftast sjunker hem och bevakar, vilket gör det lättare att gå framåt. Men någonstans visar man ju ändå att kvaliten finns där för att göra något mer, trycka på och göra det där lilla extra. 

Kanske är det som just AIK:are det blivit allt vanligare att ha den känslan, att vi inte använder oss av Allsvenskans näst dyraste trupp. Att vi alltför ofta hoppas på individuella prestationer eller att motståndarna går bort sig. Det fungerar inte varje gång, och när det inte gör det fungerar det inte alls. Ska lag som Kalmar och Sundsvall verkligen styra matchbilden mot oss? 

Många hävdar att vår defensiva fotboll vinner mer poäng än Hammarbys offensiva, och det håller jag visserligen med om. Men måste man välja? Djurgårdens trupp är på pappret betydligt sämre än vår, ändå har man gjort 7 fler framåt än oss och släppt in 5 färre. Något måste hända innan spelare väljer bort AIK, där man som offensiv spelare inte får ut i närheten av sitt max, till skillnad om man spelat i t ex Hammarby. 

En era är(måste?) vara på väg mot sitt slut. Så nu tycker jag att vi på läktaren ger ALLT och tackar Rikard för det fantastiska jobb han gjort och hjälper honom att avsluta den här hösten på bästa sätt. Det är han värd, fina Rikard. 

Men för vår styrelse med Björn i spetsen, börjar jobbet redan imorgon bitti med att fundera på vem som är rätt man att leda oss framåt från och med år 2020. Framförallt vilket sätt vi ska göra det på. 

Framåt stolta AIK!

/Rasmus Boman