Över Östersjön och Daugavas vatten

Från Visby till Liepāja. Den lettiska kuststaden andas inte direkt fotboll och om det inte varit för att IFK Norrköping var där och spelade Europa League-kval i somras hade nog inte namnet klingat något som helst välbekant.
 
Att Sverige höll i favoritskapet gick inte att förringa. Viss press ska man ha och viss press är man så illa tvungna att både leva med och spela igenom.
 
Lettland har aldrig kvalat in till något mästerskap. En ung fotbollsnation på damsidan där den första landskampen spelades blott tre veckor innan Magdalena Eriksson var född. En match där just Sverige var hemmalag och 9–0-förlusten är fortfarande den största letterna registrerats för.
 
VM-festen är lagd till handlingarna och statistikpärmarna är inventerade och prydligt uppställda för historien. Nu skulle det börja om med blicken mot en ny europamästerskapsk horisont. Sverige ska bara dit till England sommaren 2021 – till Erikssons London och fotbollens hemland.
 
Lettland? De gjorde sin första riktiga kvalmatch sedan den där sensommaren 1993. Att det 93:e-rankade laget på andra sidan Östersjön inte funnits med i den här typen av äventyr har såklart sina förklaringar. De tackade nej till alla mästerskapskval sedan dubbelförlusten mot Sverige och har därefter inte nått förbi det stadie som slarvigt kan kallas för förkval. Men i ledet att släppa in allt fler nationer i finrummet så har UEFA skrotat matcherna innan kvalet och istället övergått till en format som gynnar de mindre landslagen.
 
Å ena sidan kommer segersiffrorna att springa iväg ännu mera mot nationer som aldrig spelat riktiga kvalmatcher mot bättre motstånd. En ojämn nivå som definitivt kommer att kritiseras och användas som vapen emot damfotbollens exponering och intresse likt sommarens USA-överkörning mot Thailand. Å andra sidan står en upplåst dörr på vid gavel till ett rum vissa länder inte haft någon nyckel till – ett välkomnande in till en fotbollsvärld i expansion.
 
Så stod Sverige där på Daugava Stadion och skulle spela hem tre premiärpoäng ackompanjerat av en explosiv målskillnad. Istället kom en idiottackling av Karlina Miksone på Caroline Seger som inte gav något kort men som mycket väl kunde varit både gult, oranget och rött – sedan kom ett lettiskt 1–0-mål i den Liepājiska vätan. Då spelade det ingen roll att Sverige har 35 gånger så många aktiva damspelare eller att det skiljer en ocean mellan laget i världsrankingen.
 
Det var precis sådär jättelångt från VM-haussen som man nästan förutspådde på förhand i en miljö och ett land där damfotbollen fortfarande är i sin linda.
 
Sverige kunde inte förlora. Sverige skulle inte förlora.
 
Kosovare Asllani hörnassisterade Linda Sembrant och hon hörnassisterade Amanda Illestedt och när 1–1 i paus blivit 2–1 strax efter halvtidsvilan hade Sverige resultatmässigt skakat av sig nervositeten. Det blev till slut 4–1 i en match där Sveriges samtliga mål kom från fasta situationer. En styrka i sig men en svaghet i att inte kunna ta sig igenom försvar vars densitet hamnar ganska långt upp i den tabellen.
 
Det blev ingen ny rekordseger och kanske säger det mer om att skillnaderna minskar än att Sverige halkar efter. Lettland gick den destruktiva vägen, spelade ett försvarsspel med en densitet som hade hamnat någonstans mellan guld och plutonium, gjorde ett historiskt mål i ett EM-kval och hade VM-bronsmedaljörerna på spänn under en halvlek. Men erfarenheten, fysiken och den individuella skickligheten vägde tyngst och Sverige fick en sådan inledning som ger lugn och trygghet inför kommande samlingar.
 
Favoritskapet höll och Sverige seglade ur pressen trots att en del offensiva frågetecken envist hänger kvar. För Lettlands del var det här början på en ny slags fotbollsresa som med tiden kommer att ta dem längre bort än Daugavas vatten.
 
/ Jimmy Åkesson