Gråt inte mer Roma

Nu, två år senare, är det De Rossis tur att ta farväl. Lika emotionellt och lika vackert. Otroliga hyllningar där endast spelaren själv stod i fokus. Det där är helt klart min typ av avtackning. Inga eldsflammor eller nedsläckta arenor med hög och irrelevant musik. Bara vackert och avskalat.

När Totti slutade, kunde man kalla Romas supportrar för bortskämda. Alla år med Totti och när det väl tog slut - stod en nästan lika stor och tog över bindeln. Vilka lag har ens det? Inte minst om vi pratar europeisk toppfotboll. 

Som neutral, är det redan ganska enkelt att gilla Roma som klubb. De två ovannämnda har dock gjort det väldigt enkelt. Och så har det egentligen varit länge, för vi var rätt många som var belåtna åt att just Vincent Kompany sköt hem ligatiteln till Manchester City. Och vi var ganska många som beundrade Chelsea med Cech, Terry, Lampard och Drogba. Profiler och identitet är värt så mycket, och då är ändå dessa exempel svagare än Totti och De Rossi.

Jag tror dock inte Roma-supportrarna behöver lida allt för mycket. En era är visserligen över - och kommer nya motgångar går det inte längre att säga: ”vi har i alla fall De Rossi”. Det kan bli tufft och jobbigt kortsiktigt. Men i längden? Roma kommer repa sig.

Jag har aldrig tillhört dem som skriker högt att en liga eller en klubb riskerar att dö, om profiler försvinner. Allsvenskan sägs vara inne i den perioden. Förra året slutade Hysén och Kennedy och slutet är nära för Rosenberg och Goitom. Men även om konstanter är otroligt charmigt - föds nya.

Exemplen finns. När Nisse Johansson slutade, stor Per Karlsson kvar. En dag vänder de två stora djurgårdarna, Emil Bergström och Simon Tibbling hem, och gör sin klubb starkare. I Malmö har halva truppen spelat ungdomsfotboll i klubben, vilket är väldigt älskvärt. Det är givetvis helt i sin ordning och det är upplagt för att nya legendarer ska skapas.

Vi supportrar är givetvis simpla. Spela ungdomsfotboll i vår klubb, avgör ett derby, byter du klubb så gå till något avsevärt bättre och agera lojalt. Nya eror och nya konstanter skapas hela tiden. Jag tycker det är sällan man känner tomrummet man är rädd för, hur mycket klubbikoner än är värt. 

Det kan givetvis leda till någonting bra också. Platsen är tom och behöver fyllas. Peka på De Rossi-hyllningarna och säg att dit är möjligt att nå. Lägg ner arbetet och bli som honom. 

/Marcus Lindén