Våra spelare behöver bli mer flexibla

Efter nästan fem år som ungdomstränare med olika pojklag i flera olika föreningar, klev jag förra sommaren över till AIK:s akademi på flicksidan. Vårt F17-lag håller toppklass i Sverige och det är enkelt att konstatera att vi vinner väldigt mycket mer än vi förlorar - samt att våra spelare är attraktiva när det kommer till landslagsuttagningar. Någonting måste vi med andra ord göra rätt? Det gör vi säkerligen, men det är denna typ av uppdrag som får oss att ställa ännu fler frågor till oss själva.

Både på ungdom- och seniornivå existerar trender. Bara under mitt 23-åriga liv har vissa trender varit på tapeten, hunnit dö, och sedan kommit tillbaka. Den extrema tillgängligheten till nytt material utvecklar oss, men det har också snabbat på processen. Allting kokas till slut ner till frågan; vad är rätt fotboll?

I seniorfotboll går det alltid att luta sig mot resultat. Det gör det inte i ungdomsfotboll. När vi tävlar i serier som föreningen kan åka ur, är det förmodligen relevant att prata om resultat. Men om föreningar har ett framgångsrikt P17-lag, men ingen blir elitspelare, är de rätt utbildade då?

Jag skulle aldrig döma ut enskilda tränare för att de inte får fram elitspelare. Det finns ingen kronologisk väg till att lyckas och spelarna kan ha haft utmärkta förutsättningar, men velat annat i livet. Det raderar dock inte det väsentliga i att faktiskt prata om hur vi fostrar våra spelare, både på ett flexibelt och spetsigt sätt.

Någon felfri modell finns knappast i hur du utbildar spelare med boll optimalt, men jag är en stor förespråkar av att variera. Testa olika spelsystem, exempelvis så dina försvarare kan agera olika i speluppbyggnad. Träna på att spela med både fler och färre spelare än motståndarna i träning. Tvinga spelarna att använda sig av både bredd och djup för att lära sig helheten, även om dina centrala spelare kan slå ut motståndarna på egen hand. Detta är bara ett axplock av nycklar jag tror är viktiga. En kombinationen av att utnyttja delarna du är bra på - samtidigt som du ska behärska många olika typer av spel.

Den vanligaste problematiken i svensk ungdomsfotboll är när vi pratar försvarsspel. Antingen kryper vi ihop med hela laget i eget straffområde - eller så går vi på en helplanspress. Det sistnämnda är möjligtvis mer givande, men vad gör vi dagen vi blir bortspelade? Det är inte supersvårt att vinna fotbollsmatcher på ungdomsnivå med fysiska spelare som vinner på att motståndarna inte är skickliga nog att spela sig ur en hög press. Det är däremot ingen fotboll som ska likställas med en direkt återerövring från Tyskland eller Spanien. Spelarna lär sig enbart att springa fort rakt fram. De blir varken flexibla eller smarta.

Backar vi bandet, tror jag spelarna förr hade för lite att förhålla sig till. Dessa exemplen dyker stundtals upp på flicksidan fortfarande. Spelarna kan vara hur bra som helst, men blir ändå ställda över nya instruktioner på grund av ovana. Det är extremt viktigt att successivt implementera en spelidé som spelarna ska kunna. Flexibiliteten och variationen får dock aldrig bli lidande på grund av spelidén och tränarens filosofi. Det går att vara både noggrann och tydlig - samtidigt som spelarna får variera. 

/Marcus Lindén