Ajax, en drygt 50 år gammal spelmodell

Av - Gunnar Persson -
Fotbollsskrivare, författare och redaktör sedan jämnt 40 år tillbaka. Flyttade till Stockholm 1979 men kan fortfarande ägna MAIF en tanke då och då.



Att Ajax bortaslog Tottenham Hotspur i det första semifinalmötet i Champions League är uppseendeväckande. Att man gjorde det med en drygt 50 år gammal spelmodell gör det bara intressantare.
 

Det är inte ovanligt att klubbar klamrar sig fast vid det som varit. Men behöver egentligen inte gå längre än till IFK Göteborg och deras kramande av den 4–4–2-modell som gav två UEFA-cupsegrar på 1980-talet för att förstå vad jag menar. På den tiden var deras spelsätt en överraskning för alla motståndare. Då hade man också individuellt skickliga spelare på alla platser. Därefter tenderade laget att fyllas av klonade kopior. Det är först i år som det där börjat lösas upp. Nu märker man att den gamla mallen är skrotad och att klubben (åtminstone fotbollsfilosofiskt) tagit klivet in i nutid. Men tränaren Poya Asbaghis arbete har präglats av den långa uppförsbackens charm och antagligen stött på organiserat motstånd internt.

Ajax modell är alltså äldre än IFK:s avlagda. Trots det är den aktuellare. Det beror på att klubben hela tiden arbetat progressivt med sin 4–3–3-uppställning som ett slags roder på en skuta som hela tiden moderniserats. Det vi gärna kallar ”totalfotboll” (men som skaparen Rinus Michels helst benämnde ”pressing voetbal”) hade från början en individuell förutsättning: Johan Cruyff. Han var en rörlig center med en otroligt utvecklad spelförståelse. Hans vandrande på planen var en förutsättning det offensiva spelet. Han var center i laguppställningen men föll gärna tillbaka och öppnade då för lagkamraterna att fylla den lucka som uppstod längst fram. Motståndarna begrep sällan särskilt mycket när vildvuxne mittbacken Barry Hulshoff kom farande längst fram med bollen.

I början av 1970-talet, när ur-Ajax var som bäst (laget vann Europacupen tre år i rad 1971–72–73), hade man den lätt korpulente Heinz Stuy i mål. Högerbacken Wim Suurbier var lika snabb som vår egen spjutspets Roland Sandberg. Liberon Horst Blankenburg gick upp på mittfältet så snart möjlighet fanns. Stoppern Hulshoff var inte främmande för någonting och vänsterbacken Ruud Krol var något av en vildhjärna inom ramen för lagets spel. Mittfältet bestod av en skytt (Arie Haan), en tacklare (Johan Neeskens) och en extraordinär lirare (Gerrie Mühren). Längst fram var Sjaak Swart, veteranen på högeryttern, på väg att ersättas av Johnny Rep. I mitten (och överallt) fanns Cruyff och ute till vänster Piet Keizer.

Ajax skaffade sig en löpkapacitet utöver det vanliga genom att ha något pass i veckan i ett parkområde där det sista rycket av den milslånga löpningen gjordes uppför något som såg ut som en skidbacke (men såna finns väl inte i Holland .. ?). Det gjorde att hela laget kunde kontra som en vargflock men också försvara sig energiskt. Det är det som är ”pressing voetbal”.

Du som läser det här har troligen undrat över meningen med att spelaren längst fram i ett lag oförtrutet (och ensam) jagar efter motståndarnas backar när de ska spela upp bollen. Så ska det inte gå till och så har aldrig Ajax gjort. Cruyff berättar i sin bok My Turn, som kom ut 2016 något halvår efter att han själv avlidit. Tillvägagångssättet förutsätter att motståndet är kartlagt in i minsta detalj:

”När vi pressade en högerfotad försvarare skulle jag gå på honom på hans egen högersida och tvinga honom att vända och lägga över bollen på den svagare vänsterfoten. Under tiden avancerade Neeskens från mitten för att pressa honom på den svagare sidan och stressa fram en snabb passning, något som bara skulle förvärra motståndarens knipa. För att kunna göra det hade Neeskens släppt sitt bevakningsuppdrag på mittfältet. Hans egen motståndare var alltså omarkerad. Men denne kunde trots det inte hänga på Neeskens därför att där hade vår högerback Suurbier tagit ett kliv framåt och fångat upp den övergivne. Snabbt och effektivt hade vi skapat ett överläge, tre mot två. Sammanfattningsvis: Jag pressade motståndarens starka sida, Neeskens gjorde samma sak på hans svaga sida och Suurbier såg till så att Neeskens motståndare var tvungen att hålla sin position. Allt detta försiggick på en radie av fem eller tio meter.”

Och det är precis vad som hände i första mötet mellan Ajax och Tottenham. Att pressa bollhållaren är fortfarande ett grupparbete för Ajax. Och när man erövrat bollen har man en högt utvecklad förmåga till ett hårt och distinkt direktspel sinsemellan. Spelet vänder på sekunden, det finns alltid passningsalternativ och målchanser uppstår ur ”ingenting” (som egentligen är hårt, men genomtänkt, arbete). Det som är vassare nu än för 45–50 år sedan är tempot i bollbehandlingen. Jag misstänker nästan att man inom Ajax ungdomsavdelning arbetat hårt på att utveckla det ett steg till jämfört med Barcelonas tiki-taka. Det här är samma sak men med en hårdare fysisk insats.

/Gunnar Persson

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln