Tack, hej eller tre starka bokstäver

Häromdagen skrev Daniel Collin här på ViLirare en krönika som gjorde att jag började att fundera kring hur det såg ut när jag som barn sprang omkring på gräsytor runt om i Östergötland och spelade fem mot fem.
 
Det kom, sammanträffande nog, i samband med att vi, med laget jag tränar, hade ett sektionsmöte inför säsongen 2019. Ledarna för de yngre pojk- och flicklagen fastnade i en diskussion kring Fair play och det underlag förbundet tagit fram till föreningarna att jobba efter.
 
Vi kom fram till att oavsett hur den andra klubben uppträdde så skulle vi alltid föregå med gott exempel och se till oss själva istället för att fokusera på eventuella fel motståndarna skulle göra.
 
Att tacka det andra laget istället för att lyfta sin egen prestation.
 
När jag var yngre, upp till att vi åtminstone började spela 11 mot 11, så såg tack-tillställningen ut på i stort sett samma sätt varje gång och det alternerades mellan två olika varianter. Det ena var ”med tre starka bokstäver” och i vårt fall ”NIF”. Det andra var ”med tre starka hej. HEJ HEJ HEJ”. Båda ackompanjerade med laget på rad, armarna om varandra och tre stamp i backen.
 
Jag minns inte riktigt var brytpunkten mellan de tre starka bokstäverna och den varma applåden. Men nog var det i alla fall en övergång från det barnsliga till det vuxna – från barn till senior. Plötsligt så var det bara så man gjorde och sedan dess har det varit så.
 
Att tre starka bokstäver efter en match blir en lite egoistisk symbolik har aldrig slagit mig och jag har för den delen inte analyserar eller tänkt på varför det varit ett sätt att tacka efter en match på. När motståndarlaget gjorde likadant och alla andra något liknande så blev det en rutin utan någon bakgrund.
 
Ska vi redan från början fostra fotbollsspelare att visa respekt behöver vi såklart börja redan där från början oavsett om det gäller 3 mot 3, 5 mot 5 eller 7 mot 7. Att hälsa innan match och att tacka efteråt mot såväl domare som spelare. Att berätta och motivera för spelarna varför de ska tacka med en applåd och visa respekt istället för att vända det till sig själva. 
 
Däremot behöver respekt och jantelag inte gå hand i hand. Det går att tacka ödmjukt efter en match oavsett om resultatet är 7–0 eller 1–2 samtidigt som spelarna ska ha beröm för en väl genomförd prestation. Du kan göra en bra match och förlora. Du kan göra en dålig match och vinna. Att få beröm för att våga försöka med något är minst lika viktigt som att få beröm genom att lyckas. Att våga försöka är också att lyckas och du själv måste få tycka att det är en framgång oavsett vad någon annan säger.
 
Ett lag kan vara nöjda över både sitt resultat och sin prestation utan att skrika det i ansiktet på motståndaren och det går att tacka ödmjukt även om klubbmärket på bröstet rent historiskt är både större och mer framgångsrikt än det som är broderat på tröjorna mitt emot.
 
Så ja, jag skriver helt enkelt under på det Daniel Collin skriver. Vi tackar domaren och motståndarna med en varm applåd!
 
/ Jimmy Åkesson