Kan vi komma överens om att vi tackar domaren och motståndaren med en varm applåd?

Två av våra spelare missar samlingen för den enes mamma inte hittade till hallen, men de hinner som tur är precis till matchstart och allt är under kontroll.

Medan killarna värmde upp frågade jag domaren om han ville att vi skulle ta på oss västar, eller om han tyckte att tröjfärgerna var tillräckligt olika.

Vi hade vita tröjor och motståndarna blå-vita.

Domaren tyckte inte att det behövdes västar, men bad mig fråga vad motståndarnas tränare tyckte.

Han tyckte att vi skulle ta på oss västar.

Strax innan matchen ska börja kommer domaren fram till mig.

Frågar om vi vill att han håller hårt på regeln att man bara får passa sin egen målvakt en gång, eller om han ska se mellan fingrarna om någon råkar passa en gång för mycket av misstag eller på grund av stress.

Jag svarar att det är helt ok för oss om han väljer att fria istället för att fälla för en sådan regel.

-De är ju bara 10 år.

”Bra, då ska jag bara kolla vad hemmalagets tränare tycker”, säger domaren.

Jag följer med för att höra vad det slutliga beslutet blir.

Lyssnar på domaren som säger samma sak som han sa till mig varpå jag fyller i med ”det är helt ok för oss, de är ju bara barn”.

Hemmalagets tränare ler och säger ”nej, de är faktiskt 10 år så nu kan vi inte säga att de är barn. De är på väg att bli vuxna. Men helt okej för oss att du ser mellan fingrarna om de passar målvakten en gång för mycket.”

-Ni förstår lika väl som jag gjorde vart det här kommer ta vägen.

En tränare som inte tycker att man är barn vid 10 års ålder.

Vårt lag förlorade matchen stort.

Men vi tyckte att våra killar hade varit fantastiska som kämpade hela matchen och aldrig hängde med huvudet.

Det sa vi till dem.

Vi sa också att det inte var så konstigt att vi förlorade när vi haft vinterledigt och inte rört en boll på sex veckor medan motståndarna tränat två gånger i veckan och spelat minst fyra matcher.

Jag ska inte låtsas som att våra killar var direkt lyckliga efteråt, men de var sorgligt nog på bättre humör än motståndarna.

De fick nämligen skäll av sin tränare direkt efter matchen.

För vad hörde jag inte, men han var helt uppenbart kraftigt missnöjd med deras prestation.

Det är tyvärr den sortens tränare man träffar på då och då inom pojkfotbollen.

De som tar sin uppgift på sånt allvar att det blir fel.

Min personliga erfarenhet av barn- och ungdomsfotboll begränsar sig till pojksidan, men jag pratar ofta med vänner som tränat och tränar flickor.

Och det ska sägas direkt att de flicktränare jag känner pratar om match- och cupresultat minst lika ofta som jag själv och andra pojktränare gör.

Däremot, när vi pratar om annat än resultat, är pojktränarna kvar i specifika fotbollstekniska frågor medan flicktränarna pratar om gruppdynamik och psykologi.

Kanske är det därför vårt damlandslag har fler medaljer än herrlandslaget?

För att man är bättre på att se till hela människan inom damfotbollen, särskilt i de unga åren.

Oavsett om det är så eller inte kan jag tänka att många överambitiösa pojklagstränare har något att ta efter i detta - om de är intresserade av att utveckla sina spelare på riktigt.

Alltså inte enbart fotbollstekniskt, utan även som individer.

Jag glömmer aldrig artikeln jag läste om Janne Andersson där journalisten bland annat beskrev hur Janne plockade upp skräpet i omklädningsrummet efter matcher - för att han tycker det är självklart att alla är värda samma respekt.

Spelare, publik, domare, motståndare eller städare spelar ingen roll.

Det vore naturligtvis fantastiskt om alla tränare, även ideella, agerade som Janne.

Ödmjukhet och respekt.

Ett litet steg på vägen skulle kunna vara att lära våra barn hur vi tackar domaren och motståndarna efter matchen.

Kan vi vara överens om att oavsett resultat tackar vi inte med ”3 legendariska bokstäver”?

För på vilket sätt är den frasen ödmjuk och att visa domare och motståndare respekt?

-Vi tackar domaren och motståndarna med en varm applåd!

/Daniel Collin