Tack för showen

Precis som vi gillar olika lag, gillar vi också olika spelare. Vissa gillar målgöraren, andra den snabbe dribblern och några den stenhårde mittbacken. Jag har alltid fastnat för passningsgenierna, de som hellre passar än skjuter och ser ytor som man inte ens ser på reprisen från TV-soffan.

Det bästa med fotboll och att knappt ha missat en Arsenal-match på tio år, är att minnena är många. Även om de flesta (tyvärr) är negativa. Men vissa upplagor och spelare får en speciell plats i hjärtat.

Mina bästa minnen från Arsenal är från 2007-2011. Det blev inte en enda titel under dessa år, men fotbollen som Arsenal spelade då var en betydligt mer attraktiv fotboll än den man spelat de senaste åtta åren. Det var just den passningsorienterade och tekniska fotbollen som fick mig att börja hålla på klubben.

Den som under den tiden styrde och ställde på mittfältet var Cesc Fàbregas. Arsenals nummer fyra blev även utsedd till lagkapten som 21-åring. Då hade han redan tillhört A-laget i fem år efter flytten från ungdomslaget i FC Barcelona.

Det var och är en sådan speciell spelare. En talang utöver det vanliga och som skiljde sig så mycket från den vanliga innermittfältaren i Premier League. Han var länge den stora publikfavoriten på Emirates och lagets största stjärna. Tyvärr har allt ett slut, så även Fabregas tid i Arsenal. Än i dag kan jag tänka på hur synd det är att han återvände till FC Barcelona. När han efter tre år ville återvända till England och Arsenal sa Arsene Wenger nej. Han kände sig sviken, gissar jag. Men för mig var det en rejäl miss, inte bara att tacka nej till en legend som ville komma hem, utan även att låta honom gå till Chelsea.

Cesc Fàbregas ville till Arsenal. Så blev det inte. I stället vann han två PL-titlar med Chelsea. Det var inte så det skulle bli, och inte så han själv hade tänkt sig.

Under helgen spelade Cesc sin sista match i Chelsea. Allt tyder på att han i stället återförenas med Thierry Henry i Monaco. Ett tydligt steg utför i karriären, även om den i 31 års ålder inte på något sätt är slut. Men han lämnar den stora scenen, vilket känns som ett slags avsked för mig som inte följer fransk fotboll.

Vissa Chelseafans kallar honom för en legend. För mig är han en Arsenal-legend, inget annat.

Han är den som har spelat flest matcher i Premier League av samtliga spanjorer, gjort näst flest assist i ligans historia och bidragit i allra högsta grad till två EM-guld och ett VM-guld.

Jag kommer att minnas allt han gjorde för Arsenal. Hans inhopp mot Aston Villa 2009/10 efter att ha varit skadad, där han gör två mål innan han blir utbytt på grund av ny skada. Jag kommer att minnas hans solomål mot Tottenham bara sekunder efter Van Persies 1-0. Jag kommer att minnas alla hans makalösa passningar som få spelare i världen slår med samma precision. Den kanske bästa passningen är nog den till Andre Schürrle i sin debut för Chelsea. Och jag kommer att minnas honom som den spelare som gjorde mig till Arsenal-supporter.

Tack för showen, Cesc Fàbregas #4

/Fredrik Finnebråth