Återblick Ryssland

När kvalgrupperna lottades satt en färsk förbundskapten i det överdådiga palatset i Zürich och insåg att det skulle bli exakt så tufft det kunde bli. Först Frankrike. Merde. Och Nederländerna. Verdomme. Sedan var det bara att torka av glasögonen, rätta till slipsen och plocka ihop ett team som åtminstone han trodde skulle vara rätt.
 
Så blev det den 18 juni och en svensk VM-match för första gången på 12 år och helt plötsligt hade en hel fotbollsnation lärt sig vad Nizjnij Novgorod var för någonting. Men framförallt fick de reda på vart Påarp ligger någonstans. Mästerskapet kom att handla väldigt mycket om en skånsk mittback som lämnat Krasnodar för att spela fotboll i Helsingborg. Det var han som klev fram när det behövdes – igen.
 
Tre poäng är tre poäng och en premiär är alltid en premiär. De där klyschorna har torkat ut för längesen men när Sverige slagit Sydkorea så var det ungefär så det kändes. Nervöst? Ja. Övertaggat? Absolut. Slarvigt? Jodå. När sydkoreanerna satte fart hade Sverige problem och efter tio minuter såg det ut och kändes som att det skulle bli ett sådant där tungt mästerskap vi upplevt tidigare. Men så gick den berömda kvarten, Sverige fick äga boll på offensiv planhalva och känna att det trots allt kunde bli en trevlig eftermiddag.
 
Någonstans där så började ett svenskt hopp gro. Mot Tyskland skulle Sverige stöta på ett helt annat motstånd. På fler än ett sätt.
 
Matchminut 94 och en klumpig brytning. En petning. Ett stopp. Skott. Gary Linekers uttjatade citat. Det var Jimmy Durmaz som orsakade frisparken och det var Jimmy Durmaz som fick motta tusentals hatkommentarer efteråt. Inte för att de ansåg att han var en dålig fotbollsspelare, utan för att han i hatarnas ögon inte ansågs svensk.
 
När landslaget och Sverige stått upp med ryggen rak var Mexiko det som stod ivägen för ett avancemang.
 
De klev ut med pondus och ett jävlar anamma. Om det finns en svensk översättning på finskans sisu så kan vilken svensk spelare som helst svara på den fråga. Det finns ett inhamrat mantra bakom vartenda pannben i det svenska landslagslägret. En överjävlig organiserad planering där ingenting lämnas åt slumpen. De ska, nej, de måste ge sig själva chansen – annars kan de lika gärna åka hem.
 
Det skämtades friskt på sociala medier om att amerikanarna äntligen skulle lära sig skillnad på Sverige och Schweiz. Visst var det skillnad mellan dem. Nog för att namn som Granit Xhaka och Xherdan Shaqiri smäller högre rent individuellt än de spelare de stretade på emot. men Sverige förlitade sig på sig själva och gjorde exakt det som behövdes. Snart smög det sig också in en ytterligare dos självförtroende i spelarna. Den där kvartsfinalen var trots allt inte så långt ifrån när det väl gällde och det fortsattes att springa, det fortsattes att stångas och matchplanen var lika given som välplanerad.
 
Sverige var kvar bland de åtta främsta i ett världsmästerskap. Inte Tyskland, inte Portugal, inte Spanien. Sverige. Så var det ju England.
 
Det tog en halvtimme – sedan hade Sverige för första gången släppt in det första målet och där och då blev det både tungt och jobbigt att ta sig tillbaka. Det handlar alltid om små marginaler och ju närmare finalen man kommer desto viktigare är det att ha marginalerna på sin sida. Den som gör mål vinner matcher och för att vinna matcher behöver man förvalta sina chanser. Det gjorde England. Det gjorde dessvärre inte Sverige.
 
Visst fanns det drömmar om medalj. Visst fanns det förhoppningar om någonting mer. Sådana där tankar som var helt omöjliga att tänka när premiären närmade sig. Men det byggs på mer och mer vare sig du vill eller inte. Janne Andersson bultade in en match i taget-metodiken så djupt att det borde vara otänkbart att se mer än 90 minuter framåt.
 
Om det bara dansades en sommar eller om valsen kommer att fortsätta? Sverige kan bli den som för eller den som följer och sommaren 2018 satte de inte många steg fel. Det blev trots allt en fotbollsfest som många kommer att minnas.
 
När klockan byter år är världsmästerskapen i Ryssland 2018 historia men vi ska likväl minnas tillbaka och känna efter. För visst njöt vi mer än en gång. Av festen, av fotbollen och av törsten av att äntligen medverka i det allra största på landslagsnivå. Visst kittlar det av bara tanken att göra det igen?
 
/Jimmy Åkesson