Svensk fotbolls hjärta

Bland gemene man går snacket om att bortasupportrar, oavsett lagtillhörighet, består av ett gäng bråkstakar. Trubbelmakare och rötägg kommer alltid finnas, men den här söndagen fick jag bevis på hur fin den svenska supporterkulturen är. I runda slängar 500 Blåvittsupportrar hade tagit sig till Örebro och Behrn Arenas blåsiga bortaläktare. Och trots att jag inte på något sätt håller på IFK Göteborg trivdes jag fantastiskt bra. Vänskapen, gemenskapen och värmen var påtaglig.
 
Redan i bussen började människor som aldrig tidigare träffats att prata med varandra. Vid vårt första stopp i Laxå ekade ramsorna och ju närmre Örebro vi kom desto högre blev ljudvolymen. I Örebro hamnade jag vid ett bord med både unga och gamla supportrar. Samtalen gick över generationer och det kändes som alla var delaktiga.
Det är just det som är så vackert med kulturen som finns kring svensk fotboll. Den är inkluderande, alla är välkomna och alla får en plats.
 
Under matchen var bortastå knappt tyst en sekund. Flaggor, banderoller och ramsor blandades med målfiranden, tifo och bengaler. I min egenskap av journalist var det svårt att hålla sig opartisk. Det är enkelt att dras med i stämningen och vilja sjunga med. Men jobb är jobb och allt det där.
 
Till våren hoppas jag att jag tar kraft till mig och fixar en ståplatsbiljett till mitt lokala lags hemmamatcher. Jag rekommenderar dig som aldrig prövat att göra detsamma. Nej, du ser inte lika bra som på sittplats. Men stämningen och helheten blir så mycket vassare.
 
Framåt ståplats!
 
/Joakim Forsell