Kan det inte bara bli söndag snart

Det såg ju inte så ut för några omgångar sedan när AIK verkade vara på det klara med att guldet skulle till Solna. Eller ja, det är de fortfarande. En inställd guldfest på nationalarenan och 50 000 supportrar som snopet fick ta pendeln hem igen.
 
Men det var en omgång som doftade hyllningar. Ett känsloläge som mycket väl kan liknas vid att få en guldpeng hängt runt halsen.
 
Det gräts på läktarplats, i spelartunnlar och framför TV-apparater runt om i hela landet. I Göteborg. I Norrköping. I Stockholm. För Tobias Hysén. För Andreas Johansson och Daniel Sjölund. För Kennedy Bakircioglu. Antalet seriematcher för sina respektive lag tillsammans? 647 st. Legendarer eller kulturbärare – de har betytt otroligt mycket för sina klubbar och någonstans säger siffrorna sitt. Men kanske säger känslorna mer än så.
 
Visst, Hysén har BK Häcken och Hisingen som modertillhåll men över 200 matcher för IFK Göteborg. Johansson ska tillbaka hem till Halmstad efter att bara ha missat fem matcher på sex säsonger och varit en bärande roll i mittförsvaret de senaste säsongerna. Daniel Sjölund har tappat speltid men ändå varit lojal och stoppat ner huvudet och kört på. Bakircioglu gjorde det sista målet på Söderstadion efter att ha återvänt från en utlandskarriär och tog hela den grönvita delen av huvudstaden i sin famn.
 
Fem spelare – fyra klubbar – fem SM-tecken.
 
De hedrades och de hyllades med tifon och sånger. På Tele2 Arena prydde Kennedys namn och bild såväl långsida som kortsida och Tobias Hysén fick även han en avbildlig uppvaktning från läktarhåll. På Curva Nordahl var banderollen med Johanssons och Sjölunds namn tillsammans med den blå kamratstjärnan nästan lika lång som sektionen mot Södra Promenaden.
 
Näst sista omgången kontra avgörandet. Med Rikard Norlings AIK som favorit mot ett Kalmar som på manér förlitar sig på bröderna Elm, som kryssade borta mot Sirius och kan nå ytterligare en placering upp mitt i ingenmanslandet vid seger. Så var det ju det här med att jaga eller jagas. Det skiljer två poäng. Två poäng mindre än förra veckan.
 
Jens Gustafsson och IFK Norrköping har egentligen allting att vinna – men cynismen i att Kalmar vinner och Peking tappar poäng ligger som en molande jamenvafan-känsla.
 
GIF Sundsvall såg till att bromsa den allmänna idrottsklubben på Friends Arena och det går att prata om både oflyt och oförmåga. Bollen ville inte in bakom William Eskelinen. Pressen då? Ja, jo. Ett guldtörstande AIK kommer ösa på där utmed E22:an på Guldfågeln Arena och jag har svårt att se något annat än att pokalen delas ut där och då trots att Kristoffer Olsson och Enock Kofi Adu saknas.
 
Två poäng tillgodo är alltid en fördel. Fråga bara BP och Dalkurd vilken poängskörd de hellre hade haft.
 
Norrköping tar med sig över 1500 guld-drömmande supportrar till Hisingen för att stoppa Häckens hemma-dominans. Tio vinster, fyra oavgjorda och noll förluster. En ordentlig utmaning för Gustafsson att ta tag i.
 
Damallsvenskan avgjordes i sist omgången – herrarnas dito vill inte vara sämre. Två lag som behöver tre poäng, ett har allting i sina egna händer. Nerverna har spökat i större sammanhang än så här. Kan det inte bara bli söndag snart?
 
/Jimmy Åkesson