Välkommen tillbaka, Mesut Özil

Mesut Özil är stundtals en frustrerande spelare. Allra mest för att han själv ofta kan gå runt och se frustrerad ut.

Men i sina bästa stunder räcker knappt superlativen till. Tyvärr kommer dessa stunder inte lika frekvent nuförtiden. 

När Mesut Özil är på humör så är han en av de absolut bästa på sin position. Det hör man ofta om Özil. Det är den enkla analysen. Men jag håller inte riktigt med.

Mesut Özil är en spelare i världsklass som kan spela fotboll på ett sådant lekande lätt sätt som få spelare i dag kan. Varför han varvar topprestationer med anonyma och osynliga insatser har för mig inte med attityden att göra. Özil vill alltid spela fotboll, men han vill det på sitt sätt, och det kräver att övriga lagkamrater ger honom passningsalternativ.

Segern mot Leicester i måndags var Arsenals tionde raka seger, sjunde raka i ligan. Att beskriva Arsenal som ett lag i harmoni vore en underdrift. Efter en svag start på matchen från Arsenal,eller kanske snarare en stark start från Leicester, så åt sig Arsenal mer och mer in i matchen. Man gjorde det till stor del tack vare briljans från Mesut Özil.

Han började med att kvittera till 1-1 med en välplacerad bredsida på volley, fortsatte kort därefter med att öppna upp hela Leicesters mittfält- och backlinje med en djupledspassning i perfekt precision till Bellerin, som frispelade Aubameyang. Som om det inte vore nog var han högst inblandad i det suveräna spelmålet som innebar 3-1.

Özils vänsterfot avgjorde matchen på egen hand mer eller mindre. Jag själv satt och njöt och försökte minnas tillbaka när jag senast såg honom så bra i en match. Jag kom fram till att det var flera år sedan.

Efter all skit Özil ständigt får från media och ”experter” så kändes det extra härligt att få se honom från sitt riktiga jag. För han är helt underbar att skåda i sina bästa stunder.

För att avsluta min analys som jag började. Mesut Özils svaghet enligt mig är att han oftast visar sig från sin bästa sida när laget går bra. Det kan låta självklart eftersom det är en lagsport. Men det jag menar är att han är inte den som tar tag i matchen när spelet hackar. Han är beroende av att lagkamraterna visar sig i rätt ytor och tänker fotboll på samma sätt som honom, Jag håller inte med om att han hänger läpp och inte ens försöker när det går dåligt.

Men jag hoppas att, när Arsenal tappar sin fina form, att han själv tar sig i kragen och tar tillbaka sitt Arsenal i matchen. Det kan han göra oftare och det behöver Arsenal från sin största stjärna. 

Just nu njuter nog Mesut Özil av fotbollslivet, och vi fotbollsälskare njuter av att se honom spela. Det tror jag även icke Arsenal-supportrar håller med om. Det är en sådan spelare som jag och många med mig älskar att se spela fotboll. Ja, när han är på humör då.

/Fredrik Finnebråth