En höst likt många andra

Dvala. Om det inte varit en klimathotad superhetta så har det varit ett politiskt inkorrekt Världsmästerskap och ett allsvenskt uppehåll som hållit fotbollssverige på tårna. Samtidigt som drakarna nere på kontinenten lyfter och försöker hitta nya, desperata sätt att öka sin exponering på så nalkas det guldrush, drömmar om mästerskap och ett helt nytt landslagsformat ingen riktigt verkar ha koll på.
 
Hur kommer de nya klasskamraterna vara? Ska supportrarna uppskatta Nations League? Tänk om valet av gymnasielinje blir fel? Vad händer om serieledarna går in i väggen?
 
Det är en ny höst på så många sätt. Medan spanjorerna bestämt att det ska spelas åtminstone en ligamatch på andra sidan Atlanten så är det allsvenska flödet i startblocken för att se om en avslutande serie. Det ska också spelas klart ett EM-kval för Nilla Fischers kompani och Linköpings FC och FC Rosengård ska österut på kartan och föra svensk fotboll vidare i Champions League.
 
Längst fram i ledet med bringan spänd utåt för en bättre framtid för svenska damfotbollsspelare? Kosovare Asllani.
 
I många fall så ligger det ganska mycket sanning bakom skämtsamma kommentarer. Strax efter att det stod klart att Linköping lottats mot WFC Kharkiv i sextondelsfinalen twittrade Asllani ut att de borde ta bussen tillsammans med Rosengård för att hålla klubbens budgetar. Visst är det skämtsamt – men hur mycket självdistans det än ligger i det så är det snarare facit än en rolig tweet. Ett lag i Women’s Champions League som är de 32 bästa i turneringen får dryg 200.000:- för att nå dit. Ett lag på herrsidan som tar sig förbi kvalfasen och in i gruppspelet (som damernas upplaga inte har) får 156 miljoner.
 
Ja, det är skillnad i marknadsintäkter, sponsorpengar, intresse, upplägget på turneringen och allt det där. Men det handlar inte om det. Det handlar om ett strukturellt problem där hela UEFAs damverksamhet styrs med vänsterhanden. Det är så lite som behövs för att lyfta damfotbollen ytterligare men från styrelsemännen högst upp på tronen görs ingenting för att faktiskt vilja ta det framåt. Inget nytt under varken himlen, solen eller månen där med andra ord.
 
Caroline Seger har höjt rösten och nu skickade Asllani en känga full med syra mot de som styr. En klubb ska inte behöva vända på varenda krona för ha råd att spela en sextondelsfinal i Champions League – då är de där 200.000:- redan medräknade.
 
Det finns såklart oerhört starka personer inom damfotbollen så lyfter på problem, sätter dem i strålkastarljuset och gör det för framtiden. Men det är svårt att skina om det är någon som håller för lampan. Den 30e augusti ska UEFA dela ut pris till årets herr- respektive damspelare. Att visa hänsyn till spelschemat? Jodå – på ena sidan. Att rodda ihop en gala som passar samtliga är näst intill omöjligt men att lägga den mitt under ett avslutade EM-kval känns varken genomtänkt eller förvånande.
 
Om det är tröttsamt med att alla dagar känns som måndagar så är det ingenting i jämförelse med de som drar jämställhets-loket framåt. De som vågar göra sig obekväma, ifrågasätta och kliva fram. Där går ingenting på rutin trots att det är en del av veckoplaneringen. I vissa avseenden är det tyvärr en höst likt många andra. Förskolebarnen är redo att ta nästa steg – när är det UEFAs tur?
 
/ Jimmy Åkesson