En uppvisning som inte fanns på kartan

Tji, fick jag.
 
Men samtidigt, det fanns ju inte ens på kartan.
Att Sverige redan visat att man kunde mäta sig med vilket lag som helst på en bra dag ­– det var redan klart.
Att Mexiko, åtminstone mot Sydkorea, visat prov på att man kanske inte är så bekväma att föra en matchbild som man själva vill vara var även det en positiv aspekt på förhand.
Men det här kändes allt jämnt som en åttondelsfinalsbiljett som hade försvunnit i det ögonblick som Toni Kroos smekte in en övertidsfrispark i Sotji.

Sedan började matchen. Sverige styrde, Sverige ställde, Sverige skapade.
Marcus Berg missade. Emil Forsberg missade. Samtidigt som man satt där och var ganska förvånad över hur bleka Mexiko såg ut. Och över hur mycket Sverige faktiskt skapade framåt.

Men målet uteblev. Och det kändes snarare allt mer som en tidsfråga innan allt skulle rämna. Det kändes också enbart som en tidsfråga innan Tyskland, på annan ort, skulle få hål på Sydkorea. Sedan kom den andra halvleken. Sedan kom målet.
Viktor Claesson menade inte att få fram den där passningen ­– det vet vi alla.
Men vad gör det när Ludwig Augustinsson stormat in i straffområdet på andra sidan, och vräker in 1–0.

Ärlig talat, där och då kändes det som att det här faktiskt skulle gå.
När Andreas Granqvist var lika kall som en sibirisk och snötäckt gran från straffpunkten (för andra gången i mästerskapet) kändes det klappat och klart.
Allt detta samtidigt som Tyskland inte alls fick igång sitt spel i Kazan.
När ett ytterst underligt självmål, föranlett av en urstark Isaac Kiese Thelin i straffområdet, satte det sista penseldraget på en osannolik resultattavla så visste man att det här var klart.

Och att jag till högsta grad fått äta upp mina ord.
 
Osannolikheten låg som sagt inte i avancemanget som sådant, även om det i sig med resan till mästerskapet är en saga värd att göra långfilm av. Osannolikheten låg i sättet det gjordes. I dominansen mot ett lag som spelat läderbyxorna av självaste Tyskland. I resultatet i ett VM där flermålssegrar varit undantag snarare än norm. Och i att det var ett Sverige, som nu i ett halvår anklagats för att sakna offensiv udd, som gjorde det.
Att det var två backar och ett självmål som stod för det är en petitess i sammanhanget. Sverige gjorde tre mål i en ren och skär avgörande VM-match mot Mexiko. Då finns ingen offensiv trubbighet att tala om.

Men samtidigt, så oerhört osannolikt. För det här var ju laget som enligt alla förhandstips, de positiva förhandstipsen det vill säga, skulle 1-0:a och 0-0:a sig vidare från gruppspelet i sann Greklandanda.

I stället fick vi en fotbollsuppvisning som det är frågan om svensk fotboll kommer få se igen på många, många år. Tack vare den uppvisningen, när det gällde som mest, ska nu Janne Anderssons sammansvetsade manskap spela åttondelsfinal. Dessutom ska man göra det i den ”lätta” delen av slutspelsträdet med start mot ett annat kollektiv, Schweiz.
Och jag säger det igen:
- Vad som helst kan hända. Men en sommar likt den 1994. Det finns inte.

Tji, får jag?

/Makoto Asahara