Gränsen mellan gruppdynamik och galenskap

Annars har väldigt mycket, sedvanligt, handlat om de namn som varken funnits med på listorna eller som behöver vara redo för att få åka.

Här i Sverige tog debatten om Zlatan Ibrahimovics vara eller icke-vara i landslaget en enorm höjd, där det dag ut och dag in skrevs spaltmeter om hans eventuella VM-deltagande fram till att det till slut blev inristat i en välsponsrad sten att han inte skulle göra landslagscomeback.

Ett ord som lyftes då var ”gruppdynamik”.
Ett ord som blivit på modet även i andra länder.
I Tyskland så petades, överraskande för de flesta, Manchester City-stjärnan Leroy Sane.
I Belgien så petades Romas outröttlige mittfältare Radja Nainggolan av personliga skäl.
I Danmark så kom inte Daniel Wass överens med varken fotbollsförbund eller förbundskapten och fick se sin VM-biljett gå upp i rök.

I Argentina så petades Inters skyttekung Mauro Icardi i en dödligt vass anfallskonkurrens och i Frankrike så har Real Madrid-stjärnan Karim Benzema stått utanför sedan ett bra tag tillbaka av just skäl som handlar om annat än fotbollskvalitet.
 
Frågan som då är värd att ställa sig är just hur viktig den där fotbollskvaliteten är kontra den så kallade gruppdynamiken. För var går gränsen för hur mycket man kan acceptera i rent kvalitetstapp till förmån för att få ihop den bäst fungerande och harmoniska gruppen?
Visste skulle kanske säga att det borde vara de 23 bästa spelarna i ett land som också ska få vara i en VM-trupp. Men när det kommer till ett mästerskap finns det dock fler parametrar än så

En förbundskaptens jobb är trots allt inte att ta ut 23 specifikt bra spelare utan snarare ta ut den 23-mannaenhet som fungerar bäst med varandra. Den grupp som kan nå högst höjder tillsammans. För att dra en allt för ofta dragen parallell ­– alla pusselbitar måste passa med varandra.
 
Men ändå upprörs och förvånas vi över truppvalen.
Sanepetningen väckte ett ramaskri bland de fotbollsfans som avnjutit tyskens skicklighet i Premier League den gångna säsongen. Likaså blev alla de som sett Radja Nainggolan dominera mittbanor i Serie A besvikna när de insåg att den karismatiske mittfältaren inte ingick i Roberto Martinez planer.

Förhoppningsvis, för deras egna skull, vet Martinez och de andra förbundskaptenerna vad de gör när de plockar bort världsstjärnor från att få uppleva det största man kan uppleva som fotbollsspelare. Förhoppningsvis är valen/petningarna resultat av just att uppnå en perfekt gruppdynamik.

Om de kommer fortsätta kritiseras för sina vågade beslut eller om petningarna i stället kommer glömmas bort i ett moln av framgång?

Det kommer vi få se väldigt snart.

/Makoto Asahara