Peking - med återvunnen tro

Vi spolar tillbaka till just den sommaren. IFK må ha börjat säsongen klart godkänt, men har efter sommaruppehållet inlett med idel förluster. Samtidigt som raset fortsätter pågår också ett manfall från spelartruppen, kombinerat med transferrykten hit och dit. Niclas Bärkroth har redan innan sommarfotbollen dragit igång skrivit på för Lech Poznan. Finurlige Niclas Eliasson, vårens stora genombrottsman i allsvenskan, lämnar för Bristol City. Trotjänaren Christopher Telo testar lyckan under Ole Gunnar Solkjaer i Molde. Och som kronan på verket får klubben ett ”offer they can’t refuse” på målfarlige Sebastian Andersson veckor efter det svenska transferfönstret slagit igen portarna. They couldn't refuse it.

Värt även att notera det faktum att Emir Kujovic, Christoffer Nyman, Arnor Traustason, Alexander Fransson och Tesfaldet Tekie redan sedan tidigare lämnat efter det där guldkantade året 2015. Må så vara att danske Alexander Jakobsen kommer in, och även visar prov på stor potential.

Likväl är det ett IFK Norrköping som i transferdjungeln, om vi bortser från rena ekonomiska förutsättningar, utstrålar allt annat än en guldambition. Den ambition som supportrarna, med blodade tänder efter 2015, vill se sin klubb ha. Fallet fortsätter – spelet fortsätter hacka. Och supportrarnas frustration växer.

Lägg därtill att man då sett två unga hemvändare, Kristoffer Olsson och Mujo Tankovic, som av diverse skäl valt huvudstaden istället för moderklubben.
Lägg därtill att IFK för varje försäljning får en allt större kassakista.
Men som inte används. Som inte öppnas.

Samtidigt blir ramsan "grabbarna på plan, hälften är från stan'" allt mer inaktuell i takt med att de hemvävda klossarna en efter en testar vingarna i nya länder.
Oron fanns där. Runt om på stan, på läktarna och i supportrars ögon.

Visste klubbledningen i klubben redan då, mitt i all supporterfrustration, vad som väntade den kommande vintern? Hade de redan planerat för det statement som man i januari 2018 skulle släppa för de allsvenska konkurrenterna? Det kan man mycket väl ha gjort.
Som en åtgärd för att stoppa raden av svaga resultat valde manager Jens Gustafsson att skrota det tidigare så, för IFK, framgångsrika 4-4-2. 3-4-3 var den nya sifferkombinationen på pappret, som skulle vara bättre anpassad för det spelarmaterial som IFK då satt med.
Det fick positiva effekter - men den riktigt stora framgången och jämnheten saknades fortsatt.


Tillbaka till i år, där nu IFK Norrköping sitter med två blytunga förstärkningar som kan bidra med just det som har saknats. Jordan Larsson och Simon Thern är båda lovande, svenska fotbollsspelare med utlandsrutin. Spelare som egentligen inte har någon koppling till just Norrköping. Spelare som i 99 procent av fallen hade hittat till en av de tre storstäderna i landet.

Istället har de båda presenterats under månaden som nyförvärv i IFK Norrköping.
Vad de spelmässigt kommer prestera kan endast framtiden utvisa.
Likväl är det ett bekräftande att IFK agerar, att IFK har en plan och att IFK, faktiskt, bara genom två nyförvärv har tagit ett stort, stort kliv uppåt på den allsvenska, hierarkiska stegen.

Dessutom är de skräddarsydda för de luckor som funnits i laget tidigare.Jordan Larsson bidrar med målfarlighet och ett djupledhot som kan avlasta en ibland allt för isolerad Kalle Holmberg. Och Simon Thern känns klippt och skuren för att gå in och styra på mittfältet.

Lägg därtill hemvändaren Lars Krogh Gerson och intressante costaricanen Ian Smith.¨
Även de specialanpassade för det nya IFK Norrköping. Ett IFK Norrköping som i vinter vunnit tillbaka tron och tilliten från sina kära supportrar. Och samtidigt skickat en kaxig passning till konkurrenterna: 
Att IFK Norrköping på allvar ska etablera sig i det absoluta toppsiktet av svensk fotboll i år.

Må så vara att vissa ramsor får gälla för vissa epoker.
Så länge det kommer en ny.

/Makoto Asahara