Svårt att förstå en blå katt

Ingen av de som valde spektaklet i Rom som förströelse under tisdagskvällen blev nog särskilt kloka på det försök till försvarsspel som Chelsea visade upp i 0–3-förlusten mot Roma. Redan efter mindre än en minut hade det smällt bakom stackars Thibault Courtois i målet i en tillställning som inte gick att sammanfatta som annat än en komplett brittisk defensiv skollaps.

Ur detta potpurri av tvivelaktiga försvarsingripandet var det framförallt en defensiv sekvens som etsade sig fast i hjärnan. Den där situationen där samtliga Chelseabackar, tre till antalet just då, väljer att jaga samma bollhållare. Dessutom i grupp, utan någon tillstymmelse av tanke på den andra Romaspelaren som traskar in i ett öppet straffområde bakom dem.

För en som gillar en god defensiv var scenen som klippt ur valfri halloweenrulle. Bill Skarsgårds clown må varit fasansfull så det räckte och blev över på bioduken nyligen, men inte i närheten av lika skrämmande som David Luiz och hans kompanis positionsmässiga bärsärkargång.
 
Även om situationen i sig inte renderade i något mål så ligger de där sekunderna ändå där och skvalpar i minnet inför stormatchen i helgen. Manchester United på hemmaplan i en serie där Chelsea behöver fortsätta plocka treor för att hänga på ett ångande Manchester City och övriga toppkonkurrenter. Även om man har återhämtat sig snabbt från dubbelförlusten mot just City, och därefter desto mer överraskande Crystal Palace, med tre raka segrar, så är det utan att ha briljerat. Att vinna matcher utan att göra just det är så klart ett styrkebesked i sig.
 
Bli dock inte förvånade om man plötsligt spelar ut ett, som vi åtminstone trodde på förhand, defensivt stabilt United på söndag. Om man briljerar som man vore världens bästa lag för en kväll, efter att ha sett ut som ett lag i fullkomlig kris bara några dagar innan.
 
För om vi vet något om de regerande mästarna i blått, är att de denna säsong verkar vara fullkomligt oberäkneliga i det mesta de gör. Uppvisningen av ett undermåligt försvarsspel i Rom var en indikator på total oberäknelighet. Förlusten i ligan mot Crystal Palace från tomma intet var en annan. Att åka till Vicente Calderon och plocka en trea innan dess var också oerhört överraskande.

Och samtidigt som det mesta man gör har ett överraskningsmoment så är inte heller Chelsea borträknade ännu på någon front. Inte i en fortsatt ung ligatabell. Inte heller i Champions League, trots den överraskande översköljningen mot Roma. Med ett Atletico som klantat till två gånger om mot Qarabag måste även Chelsea lyckas klanta till det mot azerbajdzjanerna för att inte leta sig vidare till åttondelen.
Det ska mycket till.
Men som sagt.
Chelsea anno 2017/2018 är oberäkneliga – som katter.

/Makoto Asahara