"Zlatansyndromet" spökar för Messis Argentina

Argentinarnas måltorka har nu lett till att laget är en bortamatch i svårbemästrade Quito från att sensationellt missa sommarens VM-slutspel. Att Lionel Messi, Papu Gomez och de kvicka offensiva krafterna inte lyckades göra mål mot ett heroiskt kämpande Peru var anmärkningsvärt. En blick på Argentinas avbytarbänk desto mer häpnads- väckande.

Trots att laget körde fast satt både Paolo Dybala och Mauro Icardi kvar på bänken. Hela matchen. Istället fick Zenitmittfältaren Emiliano Risoni landslagsdebutera och i landslagssammanhang oprövade Dario Benedetto spela på topp. Inget ont om dessa herrar, och taktiska val har allt som oftast sin grund och tanke– men Dybala och Icardi är heller inte direkt vilka dussinlärare som helst.

Dybala, till vardags i Juventus, har tagit Serie A med storm även i inledningen av denna säsong, och ser mer och mer ut som en spelare i det absoluta toppsiktet i världen. Anledningen till hans bänkning? Att han är för lik talismanen Messi. Och Icardi, en av fotbollsvärldens kanske mest underskattade måltjuvar, som fortsätter att kliva fram när han behövs för sitt Inter. Det behöver egentligen inte sägas mer än så.

Det går inte att komma ifrån att Jorge Sampaoli nog hade spelat dessa herrar om inte en viss Messi spelade i laget. Dessutom är fenomenet med riktigt bra forwards på en argentinsk bänk inget nytt. Brutal konkurrens, ja. Men samtidigt väcker det frågor.

Att man vill få ut det maximala av Lionel Messi är uppenbart. En Messi i form kan på egen hand ta ett lag till seger. Det har man sett många gånger när Barcelona kört fast. Men som det ser ut nu i Argentina så är det en taktik baserad på en individ, som trots denna skräddarsydda laguttagning av övriga lagmedlemmar inte lyckas lyfta offensiven.

Det väcker vissa tankar på Sverige, med Zlatan Ibrahimovic, under Erik Hamrén. Inte i närheten samma situation med en drös världsstjärnor som tvingas stå åt sidan, men rent taktiskt finns likheter som jag ser det. Det svenska spelet då var i princip baserat på att få Zlatan så involverad som möjligt. Att flytta ner honom i en offensiv mittfältsroll var ett rent drag för att ge mer boll till Zlatan. Det var Zlatan som skulle göra det och övriga tio man skulle mer eller mindre se till att serva Zlatan. Vi vet redan hur det experimentet visade sig fungera.

Låt oss då nu istället titta på Portugal, som förra sommaren säkrade sitt första EM-guld genom tiderna. I Portugal huserar som ni säkerligen alla vet Cristiano Ronaldo. Real Madrids megastjärna som i ett decennium varit Lionel Messis främsta konkurrent om guldbollar och världsherravälde. Även Ronaldo har tidigare haft svårt att nå framgångar med sitt Portugal, som ska tilläggas rent spelarmaterialmässigt på bredden är långt ifrån ett lika kvalitativt lag som Argentina. Under flera år försökte man på olika sätt att underlätta för just Ronaldo att göra det han är bäst på – utan att laget som sådant nådde några värst höga framgångar. Likt Sverige med Zlatan. Likt Argentina med Messi.

I sommarens EM-slutspel var det dock inte en Cristiano Ronaldo som gjorde allt. Det var en defensivt väl komponerad lagenhet drillad av coach Fernando Santos. Ett lag som inte var skapat för att utnyttja Cristiano Ronaldos styrka, utan för att till fullo utnyttja lagets kapacitet och potential att vinna fotbollsmatcher. Att man då har en av världens bästa fotbollsspelare på topp med kaptensbindeln är en väldigt stor bonus, så klart.

Jorge Sampaoli, och för den delen den rad av företrädare han har på förbundskaptensposten i Argentina, borde kanske blicka på Santos arbete. Nyckeln för få en världsstjärna att leda ett lag till framgång behöver inte alltid vara att skräddarsy laget efter dennes preferenser. Det kan ibland snarare handla om att bygga en lagmässing grund som stjärnan sedan kan lyfta. För inga byggnader kan stå utan en solid bas. Inte ens världens bästa.

/Makoto Asahara