Fördomar och felaktigheter fördummar debatten

Det är egentligen pinsamt vilka felaktigheter diverse debattörer slänger sig med. Man argumenterar känslomässigt och saknar saklig grund. ”Låt barnen vinna!”, hojtar någon. Snabbt äts de upp av motståndare med motargumentationen ”matcher kommer fortfarande att vinnas och förloras även om resultat inte redovisas”. Samma motståndare som i nästa andetag skriker: ”man har tagit bort incitamentet till toppning!”. Men nej, det har man ju bevisligen inte gjort. Toppningen drivs ju fortfarande av att matchen kan vinnas eller förloras.


Vissa hävdar bestämd att slopandet av resultat i serier (och i cuper) kommer att göra att fler spelar längre. Det kommer att infinna sig ett större lugn. Trots att tabellösa serier nu funnits i flera år i såväl Göteborg som Stockholm (de används ofta som exempel) så har trenden fortsatt gått åt fel håll. Det finns alltså ingen korrelation där.

Att det finns barn och ungdomar som slutar med sin idrott på grund av att de känner sig hetsade, att de känner att de inte duger eller rentav får beskedet att de inte gör det är förekommande. Varje sådant fall är lika sorgligt som beklagligt. Men hittills har ingen kunnat påvisa att det är detta som är den stora orsaken till avhopp inom idrotten.
 
Mycket talar i stället för, även om jag hade hoppats på annat, att då fler och fler börjar idrotta allt tidigare, i allt yngre år så slutar de också tidigare. Det infinner sig en mättnad, det blir inte lika kul längre utan att man kanske riktigt kan förklara varför själv. Här kan man till exempel läsa Ung Livsstils undersökning: ”Segrar föreningslivet?”.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Nej, jag personligen saknar inte serietabellerna. Däremot anser jag att man ska göra plats för cuper med såväl resultat, som utan i åldrarna 10-12 utan att ansökan om dispens krävs. En cup stämmer mer överens med barnens direkta perspektiv.

Minns ni när jag intervjuade den internationellt välrenommerade psykologen Dr. Allen Fox i ämnet? Här kommer ett utdrag ur det samtalet:

Vad säger läran om psykologi om barns utveckling och att tävla i turneringar. Vilka effekter kan det ha på barnen att tävla i dessa miljöer?
– Att tävla i turneringar är inte skadligt för barnen, men de ska inte tvingas att tävla i turneringar om de inte vill. Turneringar ger barnen en anledning att öva och lära sig att övning ger färdighet, en viktig lärdom för livet.
– Det finns många viktiga lärdomar för livet att hämta i tävlingsmiljön som turneringar utgör. Det lär barnen att acceptera förluster, att jobba med sina svagheter och sen att komma tillbaka och tävla igen och den här gången kanske vinna. Det ger dem erfarenheten och förmågan att kunna kontrollera känslor under stress, vilket också är en väldigt viktig lärdom för livet.
 
Allt som oftast kan det vara bra att lyssna på vad de riktiga experterna, väl insatta i forskningen på området, säger. Inte bara låta sig styras blind av sin egen ideologi.

Notera dessutom att såväl ordföranden för Dalarnas FF (som skrev motionen) och Göteborgs FF (som var en av de som röstade igenom turneringsförbudet) säger att den inte kommer åt problematiken: föräldrar och ledare som inte klarar av att tävla utan att bete sig oanständigt.

Så vad borde man göra? Sätta sig ned och göra ett omtag. Låta barn tävla i turneringar med resultatredovisning från tio år och uppåt. Se över strukturen på turneringarna, där man har fler slutspelsalternativ än bara A- och B-slutspel, till exempel även C- och D-slutspel. Här kan man ha Giffcupen i Tidaholm som förlaga, de använder sig av denna modell för att fler ska få spela mer matcher. Alldeles utmärkt!

Dessutom borde man utforma ett projekt som mer på allvar ringar in problemet med ledare och föräldrar, som beter sig oanständigt vid tävlingar. Hjälpa klubbar att utbilda matchvärdar. Se till att turneringar har dessa, med mera. Ni minns även Fair Play-korten med diverse förhållningsregler som respektive lag har i Skottland och där spelarna delar ut dem till föräldrarna att hålla i under match, för att sedan hämta dem åter efter match.

Hjälp klubbar att ta fram en policy för sociala medier för både spelare och föräldrar, för att minska allt från patetiskt publicerande av tabeller (officiella som egenskapade) till allmänt irrelevant skryt som bidrar till hets och stress.
 
Fram tills vi gör det kommer lag fortfarande att toppas. Ledare och föräldrar kommer att fortsätta bete sig illa och vi kommer dagligen att matas med rena felaktigheter och fördomar som de jag redogjort för här.

/Nils Montan-Lund