Tack för skjutsen...

Det är först när doften från soldränkt konstgräs når min näsa som jag lyfter upp blicken. Klockan är strax efter åtta på morgonen och Mariedals IP i centrala Malmö är redan fyllt med människor. Barn i matchkläder värmer upp genom att skjuta, tränare i träningsoverall hejar på och föräldrar med kaffefyllda termosar har samlats i solen. Det är sällan jag tänker över hur mycket engagemang som behövs för att få en match för ett gäng nioåringar att kunna spelas.
 
Samtliga barn ska kunna ta sig till planen, någon ska köra, telefonsamtal ska ringas. En, ofta obetald, tränare ska ta ut lag och se till att alla får spela. Domare ska ordnas osv osv. Det är en stor mängd människor som ska ha en eloge och beröm för att man ställer upp för svensk fotbolls framtid.
 
Det är de ideella krafterna som gör att det fortfarande kan spelas fotboll på så många småorter. Föräldrar ställer upp och säljer korv och läsk i kiosken för att föreningen ska få in en liten slant. Tränare, som trots heltidsjobb, ställer upp ett par dagar i veckan för att unga pojkars och flickors drömmar ska få leva. Äldre ungdomar dömer matcher och får betalt i en korv efter matchen.
 
Utan dessa människor kan vi lägga ner fotbollen. Utan dessa människor hade fotbollen inte varit världens största sport. Det är någonting att tänka på när de diskuteras övergångar för miljarder och financial fair play. De små krafterna kommer allt längre ifrån de stora men det är på fem- och sjumannaplanen runt om i Sverige som framtidens landslagsstjärnor befinner sig just nu. Om ingen frivilligt ställer upp och hjälper dem kommer vi aldrig kunna konkurrera om VM- och EM-platser.
 
I stunden jag passerar konstgräsplanerna tänker jag tillbaka på min egen uppväxt. På alla idrottsplatser mina föräldrar skjutsade mig till under många år av proffsdrömmande. På kortare resor till Länghem, Sexdrega och Ulricehamn men också längre turer runt om i hela Sverige. Det kördes bil, lagades mat och tvättades kläder. De betalade för nya fotbollsskor när de gamla vuxit ur eller slitits ut. Sår plåstrades och elastiska bindor bands runt knän och fötter. Allt utan att vilja ha någonting tillbaka.
 
Tack mamma och tack pappa för att ni gjorde att jag kunde hålla på med mitt stora intresse. Jag hoppas att ni också fick ut någonting av det.
 
/Joakim Forsell