Det är barn- och ungdomsfotbollens största utmaning – hit borde resurserna riktas

Vi har hört frågan ställas i alla år: Varför slutar tjejer spela fotboll? Ja, den ska ställas, den behöver ställas. Men den har ställts så många gånger, man har nästan alltid fått samma svar och vi har inte kommit någonvart. Så varför ska vi inte fokusera så hårt på just den frågan?

Till att börja med: Det är procentuellt fler killar än tjejer som slutar spela fotboll i tonåren. Det är alltid bra att få veta varför en utövare slutar, men just den här insatsen borde riktas antingen brett till ungdomar i stort. Eller mer åt killarnas fotboll. Anledningen till snedvridningen är förstås att procentuellt färre tjejer spelar fotboll och därför är avhoppen ”mer kännbara” numerärt.

Frågorna som i stället borde ställas: Varför börjar inte fler tjejer spela fotboll? Hur får vi fler tjejer att spela fotboll? Och hur f-n kan år efter år passera utan att svensk fotboll tar tag i den viktigaste frågan av alla, som dessutom till viss del besvarar både fråga ett och två?

Ung Livsstil har via sina studier kunnat påvisa att tjejsidan är en av de sämst integrerade grenar vi har i Sverige. Annat är det på killsidan. Det är en av de absolut bäst integrerade grenar vi har i Sverige. Man har sett att på tjejsidan är spelare som kommer från sämre socioekonomiska förutsättningar och/eller har utländsk bakgrund är gravt underrepresenterade. Där, mina damer och herrar, har svensk fotboll sin stora utmaning.

Det borde faktiskt vara den enskilt största frågan inom barn- och ungdomsfotbollen, men knappt någon nämner det. Intresset är svalt, modet är svagt och frågan är om någon ens bryr sig? Hit måste man rikta riktiga insatser, inte bara någon fin slogan.

Ska vi lyckas med målet att tjejer som spelar fotboll ska bli fler till antalet, ja då är det där vi måste börja. I rätt ände. Inte fokusera på rena myter som att tjejer slutar på grund av bristen på kvinnor som är ledare (finns inga som helst belägg för det, en bra ledare är en bra ledare oavsett kön). Eller prata om hur de så gärna vill göra rätt, om vikten av spontanfotboll etc etc. Vi har hört det tusen gånger förr och det har gjort nästan noll skillnad.

Här behöver man alltså se till att sporten blir mer integrerad. Att fler tjejer som kommer från sämre socioekonomiska förutsättningar och/eller med utländsk bakgrund får upp ögonen för fotbollen. Att andelen bra utbildade ledare ökar, även i de yngre åldersgrupperna. Med dessa två åtgärder har vi nått väldigt långt.
Samtidigt vill jag ge all heder åt de som får de som hoppat av att komma tillbaka. Att hitta en tillhörighet och glädjen i fotbollen igen. Deras arbete är lika viktigt det. Om nu någon skulle fått en annan uppfattning av ovanstående rader.

Nu hoppas jag djupt och innerligt att det här kan hjälpa till att skapa lite ljus över det som är svensk barn- och ungdomsfotbolls största problem och utmaning. Dit stora insatser borde riktas. Dagens begränsade ansträngningar är inte nog. Jag säger det igen: Menar man allvar med sin slogan ”Olika är bra”, då är det dags att på allvar ta tag i den här frågan.

/Nils Montan-Lund