SvFF:s utbildare skjuter hårt och högt över

De som tycker annorlunda är ”tyckare” och ”självutnämnda hobbyexperter”. Tycker SvFF att det här utbrottet är okej av en samordnare för den svenska tränarutbildningen?
 
Ni som följt mig genom åren vet att jag ofta tryckt på att det faktum att den svenska idrottsrörelsen bygger helt och hållet på ideella krafter är ett problem i vissa fall. Po samma sätt som en idrottsrörelse helt utan ideella krafter hade varit ett bekymmer likaså.  ”Inga föräldrar vill skicka sina barn till skolan eller vårdcentralen där lärarna och läkarna saknar utbildning”, skriver han också. Relevant i viss mån, men det är ju en viss skillnad mellan fotboll och livsavgörande yrkesutövande.

Jag tar ett citat till: ”Ett drömscenario vore att alla barntränare, och gärna alla engagerade föräldrar, genomgått SvFF:s Tränarutbildning C. Tränare för ungdomar 13-15 år bör genomgå Tränarutbildning B Ungdom och tränare för ungdomar 16-19 år Tränarutbildning A Ungdom”. Det han uppenbarligen inte har koll på är att utbildningen i sig inte är ett facit, har sina hål och att flera av hans meningsmotståndare faktiskt har gått de nämnda stegen. Faktum är att flera av hans meningsmotståndare rentav kanske är bättre utbildade än honom själv. Att döma av ett inlägg på Facebook så råder det stor okunnighet (och arrogans) också hos samordnaren för svensk fotbolls tränarutbildning.

Missförstå mig inte nu. Det finns massor i de nya utbildningarna som är bra, som jag skriver under på. Men det är inte ett facit. Det finns på sina håll fortfarande stor förbättringspotential.
 
Andra använder sig av klatschiga plattityder som ”varför prata om att vinna och förlora, när vi borde prata om att lära sig?”. Kanske för att det vi borde prata om är att vinna och förlora är en del av att lära sig. Det säger sig självt att utbildningen alltid måste komma i främsta rummet, men att vinna och förlora, i olika sammanhang, kan vara en, med rätt omgivning, fantastiskt utbildningstillfälle och en miljö för fostran och utveckling.
 
Och ja, matcher kommer vinnas och förloras även utan att resultat redovisas. Det kan vi alla vara överens om. Man har inte tagit bort tävlingen, men man har tagit bort en dimension av den. Man kan också ta bort målen och rappa fram den uttjatade klyschan ”men de får fortfarande tävla” och ha rätt. Men man har då tagit bort ytterligare en viktig dimension av tävlingen och utvecklingen. Skrapar du bort den gröna färgen från, så det bara finns rester kvar av den så är huset visserligen fortfarande grönt, men viktiga dimensioner som gav färgen sin lyster har tagits bort.
 
Jag har skrivit det förr och behöver upprepa mig igen: En redovisad serietabell över en hel säsong är för de allra flesta barn, med vissa få undantag, helt ointressant. Däremot stämmer cupperspektivet mer överens, eftersom det fortfarande är här och nu. Eftersom slutspelet erbjuder en stegrande grad av utmaning. Jag behöver nog också påminna om att jag inte har något emot resultatfria alternativ och rentav ser att det behövs även högre upp i åren.
 
Det som bekymrar mig är hur man så obekymrat tar bort den dimensionen av tävlingen, som är både utvecklande och fostrande för de som faktiskt vill och behöver den. Vi har sett cuper som erbjudit både ett slutspelsalternativ och ett resultatfritt alternativ och de har kritiserats. De som har anmält sig till slutspelsalternativet har misstänkliggjorts: ”har de gjort det bara av ren vana?”.
 
Man använder Barnkonventionen som slagträ, utan att veta vad den faktiskt innebär. Barnkonventionen gör gällande att individens behov ska överordnas gruppens. Flera studier pekar på att kämpa och tävla i slutspel om medaljer ändå är en viktig del för många. Inte för alla, men för många. Inte det viktigaste, men långtifrån oviktigt. Den som vill förkovra sig mer ska ta kontakt med Ung Livsstil och läsa The Fun Integration Theory. Den sistnämnda har misstolkats in absurdum och använts som ytterligare ett slagträ, på ungefär samma sätt som Coop gjorde med sin kraftigt vinklade och snedvridna eko-reklam, man senare blev fällda för.
 
Ni kommer till exempel ihåg om hur man pumpade ut överallt att alla är överens om att självkänsla viktigt för våra barn och hänvisade till ett par ytterst bristfälliga studier. Vissa handlade inte ens om detta. Den samlade, sammanställda forskningen både över lång tid och i närtid visar nämligen att det är precis tvärtom och att jakten på självkänsla rentav kan vara skadlig. Apropå det här med att fara med osanningar.
 
Det är alldeles för många som vill sätta sina egna ideologier över barns behov. Det finns rentav de som ekonomiskt har möjlighet att tjäna sig en hacka på den här inriktningen. De flesta av dem kränger någon typ av bok och/eller vill sätta sig själv och sina idéer i rampljuset.
 
I min värld ryms det cuper som är både resultatfria (gärna högre upp i åren än i dag) och cuper med slutspelsalternativ. Jag vill att fotbollen ska mena allvar med ”Så många som möjligt, så länge som möjligt, så bra som möjligt” och erbjuda både egen- och investeringsvärde för att leva upp till sin paroll. Barn vill, tycker, känner olika och har olika behov, olika drivkrafter. Det är det som gör idrotten levande. Vi har plats för alla. SvFF själva har lanserat: ”Olika Är Bra”.
 
Det får ingen ideologi, ingen som söker efter strålkastarljuset eller är ute efter att tjäna pengar stå i vägen för.

/Nils Montan-Lund