Vårsummering av Allsvenskan 

Våren ska summeras när en dryg tredjedel nu är spelad. Mycket saker har hänt runtomkring klubbarna och utanför planen. AFC:s metod att ta sig runt 51%-regeln har diskuterats, det första matchfixningsförsöket i Sverige har kommit upp till ytan och kritiken mot domarna tycks aldrig ta slut. Det har dock blåst varma vindar kring vår serie också. 

Publikintresset har varit fortsatt väldigt stort. Både hos storklubbarna, men även hos till exempel Sirius och Jönköping. Blir det bra siffror i slutomgången kan hela 20 matcher ha uppnått en publiksiffra med över 17 000 åskådare. Det är ett alldeles utmärkt facit.

Norrköping gör ett tydligt försök att hänga på Malmö FF i toppen. Det är annars fortfarande ett getingbo vilka som tänker vara med och strida om Europaplatserna. Göteborg och Elfsborg får svårt, men det är inte mängder med poäng upp. Östersund spelar bra, men måste lära sig plocka enkla poäng. Häcken borde också ha spelat in mer poäng. Läget i Djurgården är positivt men kan de vinna viktiga matcher? Och hur ser AIK:s trupp ut i höst? Många frågor att besvara. Jag skulle dock påstå att det är mer positivt än negativt kring klubbarna i vår.

Innan insatserna från spelare, tränare och klubbar ska värderas ännu mer mot varandra, så är det tydligt att Allsvenskan fortsätter i ett positivt mönster. Unga tränare som vågar vara kreativa och nytänkande fortsätter att prestera. Förra året var det Thelin och Potter och nu får de sällskap av Kim Bergstrand. Jakob Michelsen är ny och har också gjort ett utmärkt jobb - medan de mer traditionella haft det jobbigt i vår. Det är en positiv utveckling och gynnar vår serie. Olika är bra.

De tre lagen som imponerat mest på mig är:

1. IK Sirius
Det är lätt att fastna vid Kingsley Sarfo och visst kan man få göra det. Hans betydelse för laget kommer förmodligen att märkas i höst när han har en annan klubbadress, men fler förtjänar att hyllas. En handfull spelare i lagets startelva har varit med från division ett, och står för väldigt gedigna insatser i Allsvenskan. Sirius har i övrigt använt pengarna smart och fått in både rutin och talang. Truppen passar perfekt in i klubbens spelidé. Det är ett fantastiskt betyg till Kim Bergstrand. Det är möjligt att Sirius faller ett par placeringar i höst, men klubben är i Allsvenskan för att stanna så länge de arbetar på detta sätt.

2. IFK Norrköping
Jag och många andra var lite oroliga för Norrköping inför året. Skulle verkligheten komma i fatt dem? Guld 2015, fortsatt succé våren 2016 innan trupp och tränare förändrades. Men med tydlighet och kompetens kommer man långt. Norrköpings trupp är byggt på spelare som haft det kämpigt i andra allsvenska klubbar, men som fått tid att växa i Norrköping. Spelmodellen är allsvenskans tydligaste och det är huvudorsaken varför man består som topplag än idag. 

3. Malmö FF
Malmö har inte avgjort serien, var klara favoriter inför och ska sättas på prov när Allsvenskan ska kombineras med Europa. Men Magnus Pehrsson och Malmö har lyckats med det mesta i vår och ser grymt starka ut. Lägstanivån är fortsatt högst i serien och Malmö klarar av att spela på många olika sätt. De kan hantera höga och låga försvar, kan spela med en och två anfallare, bredden och spetsen hanteras väl och svaghetstecknen är svåra att finna. Favoritskapet har knappast minskat. 

Mina tre största besvikelser är:

1. Kalmar FF
Kalmar kan ha överpresterat ifjol och flera nyckelspelare har varit skadade under våren. Det kan vara en anledning till de dåliga resultaten. Det försvarar dock inte allt. Swärdh är inne på sitt tredje år i klubben och har under den tiden lagt mycket kraft på försvarsspelet. När det är så ihåligt som i år, finns ytterst lite att luta sig emot. Anfallsspelet är väldigt ofta både fantasilöst och idéfattigt. Truppen är inte den bästa - men ändå bättre än konkurrenternas. 

2. IFK Göteborg
Att IFK Göteborg kritiseras är inget nytt för i år. Däremot har kritiken ökat på flera fronter och det kommer den att fortsätta göra. Göteborg står i valet av att satsa eller börja om. Om man fortsätter att spendera pengar tror jag det fortsatta problemet kommer vara kompetensen. Är Mats Gren rätt person att plocka in spelare? Är Lennartsson rätt person att bygga långsiktigt med? Är den nuvarande truppen något att satsa på? Dessa frågor blir relevanta efter denna vår där Göteborg fortsätter att famla i frågor kring hur klubben ska styras - samtidigt som resultaten går emot. 

3. AFC Eskilstuna
Mina förväntningar var låga på AFC inför året. Pelle Olsson tillsattes sent och skulle få ihop en trupp utan allsvensk rutin i en ny stad. Skulle det kunna räcka till nytt kontrakt? Inför säsongsstarten gav jag det ändå 30%. För tre veckor sedan hade det sjungit till 20%. Idag är det inte över 10%. Ryssholm sparkade Pelle Olsson för resultaten och att fotbollen var för defensiv. Prestationerna hade i mitt tycke blivit bättre - och att Pelle Olsson är en försvarsinriktad tränare vet varenda människa i hela Sverige. Jag tror AFC:s höst blir tuff och att det blir Superettan 2018. Det kanske är lika bra.

Vårens bästa elva:

Michael Langer - Norrköpingsmålvakten var delvis kritiserad ifjol men avslutade året bra och denna vårsäsong har varit fantastisk. Han har varit säkerheten själv, både i luften och på linjen. Nästan helt fri från misstag och poängräddare i flera matcher. 

Anton Tinnerholm - Spelar på en fortsatt jämn nivå och har en stark vår i ryggen. Bra i båda riktningar och har spelat huvudrollen i ett par matcher. En drömspelare för en tränare att ha i sitt lag.

Jesper Nyholm - Nyholm har haft en fantastisk vår i AIK. När han fick chansen tog han den - och var sedan för bra för att sättas bredvid. Med snabbhet och bolltrygghet har han passat utmärkt in i AIK:s backlinje. Fortsätter han så här nosar han snart på landslaget.

Rasmus Lindgren - Häckens offensiv har emellanåt sett krampaktig ut, men försvaret har hållit god klass. Det har Lindgren en enorm del i. Under våren har han bytt mittbackspartner ett antal gånger, men har alltid agerat gediget. Magiska uppspelsfötter och ett farligt hot på frisparkar. 

Christopher Telo - Omåttligt populär hos fansen, men fortsatt lite underskattad hos den objektive. Mycket skicklig med bollen och uppträder alltid med stor pondus. Passar in bra i Norrköpings modell och växt ut till en kugge. 

Jiloan Hamad - Hamads betydelse för Hammarby ska knappast underskattas. Michelsen har spelat rakt och lågt, men flyttar successivt fram positionerna. Hamad har fått bidra med lugn, han är en uppspelspunkt och även den som ska låsa upp försvaren. Han har hittills bemästrat alla roller.

Kim Källström - Djurgården borde utveckla sin spelidé och konstgräset försvårar ibland saker för Källström, men han är utan tvekan en av seriens bästa. Han besitter en passningsfot i både kort och långt spel som ingen annan gör. Hans roll i Djurgården är enorm. 

Kingsley Sarfo - Seriens största utropstecken hittills. Oerhört svårstoppad och står för väldigt mycket poäng. Får stort utrymme i Sirius och hittar lösningar på alla problem. En underbar spelare att följa.

Niclas Eliasson - Till slut kom genombrottet och det har skett i Norrköping. Två mål och åtta assist har det hittills blivit. Bidrar mer än någonsin och går förbi sin ytterback många gånger på en match. Fantastisk utveckling.

Markus Rosenberg - Rosenberg håller den högsta nivån ännu. Ständigt spelbar. Bidrar i både djup och som en uppspelspunkt. Dragit det överlägset tyngsta lasset i Malmös anfallsspel i år och förblir ovärderlig för klubben.

Kalle Holmberg - En sensation. Fått en otrolig utveckling i Norrköping och bidrar med mycket. I skrivande stund leder han skytteligan på sex mål och är given i startelvan.

/Marcus Lindén