Final på gott och ont

Det har ju gått några dagar och det har spelats en final där emellan. Men det var i ett annat land mellan två andra lag men där England fanns representerade på båda arenorna. Solna visade att de klarade av en stor final och Zlatan visade trots allt åter igen att Friends Arena är hans borg.
 
För även om han inte fanns med på plan så fastnade hans leende på bild från VIP-läktaren. På arenan han själv sänkte England på, som han så när ordnade ett VM-avancemang och där han bidrog till att skicka Sverige till Frankrike förra sommaren fick han lyfta Europa League-pokalen. Det var ju inte ”den där jävla champions” – men det var en stor titel som ger Manchester United en plats i nästa års upplaga av den största klubblags-turneringen. Om Ibrahimovic är med på den resan? Det vet nog bara han.
 
Annars verkade det som att det här var Ajax arena. De vit- och rödklädda holländarna syntes överallt och drömde säkerligen om att för första gången sedan 1995 vinna någonting åtråvärd på internationell nivå.
 
Det var en match där förlorarens säsong skulle stämplas som fiaskoartad. Det var en match där vinnaren skulle komma undan med åtminstone lite ära i behåll.
 
Att det är ett spektakel kan ingen säga någonting om. Det ska synas och det ska höras när en final är i stan. Barerna och uteserveringarna var fyllda till max och vart du än vände huvudet så pratades det om fotboll, om Ajax, om Manchester United och om Zlatan.
 
Från det allra översta etaget fick jag se en match som inte var värdig en final men där José Mourinho gjorde precis allt rätt för att hämta hem pokalen till nordvästra England. Han har ju gjort det där förut. Visst gick Ajax rakt i den defensiva fällan men samtidigt gjorde de det alldeles för enkelt. Upplevelsen av att bevittna en final bär jag med mig – men det var så mycket annat än fotbollen som etsade sig fast mest.
 
På mediakuben en timme innan avspark intervjuades supportrar. En engelsman berättade att det ikväll inte handlade om fotboll utan om att enas. Det blev en till sådan där kväll där alla gick ihop och för en tyst minut och en vacker applåd så spelade inte den där matchen någon som helst roll. Det blev inte bara ett en stad som gick tillsammans. Det blev en fotbollsvärld som gav sina kondoleanser för terrorattacken i Manchester. Där och då var det precis det fotbollen är och ska vara. Samtidigt så blev Europa League-finalen allt annat också.
 
Kanske beror det helt på att svensk fotboll i dagsläget är mitt uppe i en konflikt om föreningslivet där en riktigt tillhörighet betyder mer än dopade allsvenska placeringar. Men när det innan matchen spelades varannan låt för Ajax och varannan låt för Manchester United blev det så tydligt att det ska mjölkas ut så mycket från varje håll. Ingen ska bli arg – alla ska bli glada. För mig kändes det löjligt att hjälpa supportrarna att komma ihåg. För det skötte de så bra själva. Det var helt enkelt för snällt och mjukt. För mycket show.
 
Men publiken var nog nöjda ändå. De fick se Pogba och Mata och Ibrahimovic. De fick se en final och de fick fira ihop tillsammans på vägen tillbaka till Solna Station och vidare mot City. Jag undrar hur många som var där för fotbollen och hur många som var där för att just vara där. All heder till alla de supportrar som rest från Amsterdam och Manchester. Till de som landade och lyfte under samma dygn. Till de vars hemresa blev extra lång och tung och som satte sig i bilen och åkte alla de där milen på E4an söder ut.
 
Det är nog så att jag känner mer för dem än för själva finalen. Och visst är det lätt att bli bitter och cynisk när fotbollssfären ser ut som den gör. Men nog är jag ändå missnöjd med kvaliteten på fotbollen. Med facit i hand smäller en välspelad fotbollsmatch med lite publik högre än en dålig match med mycket publik. Men en final är ju alltid en final – på gott och ont.
 
/ Jimmy Åkesson