Dags att vända utvecklingen – fler måste involveras mer

Ni har vid det här laget hört talas om 3 mot 3 med sarg, för de allra yngsta. Om nya regler inom 5- 7- och 9-manna som ska uppmuntra fler kvalitativa bollkontakter per spelare, samt en både bredare och spetsigare spelförståelse. Matchen ska maximeras som utbildningstillfälle. Men frågan är om vi inte behöver se över detta även inom 11-mannafotbollen på ungdomssidan.
 
I en allt bredare utsträckning ser jag fler och fler lag, som går tillbaka till att spela den gamla klassiska fotbollen, som går ut på att sparka långa bollar, på en, eller två snabba forwards. Här har utvecklingen verkligen inte gått åt rätt håll. Det såg ljust ut under en period, men sedan dess har det inte gått åt rätt håll, tvärtom. Alldeles för många gånger hör jag ledare stå och ropa ”bra!” när en boll rensas ut över sidlinjen av en helt opressad spelare, i stället för att lösa situationen på ett mer kreativt och vägvinnande vis.
 
Självklart kan man få ut fina resultat av ett långt djupledsspel med adress: den snabbaste och bästa spelaren i laget. Men väldigt många spelare offras på vägen. Spelare som inte blir så involverade som de kan och borde vara. I stället är det den där rackaren på topp som spetsas till ytterligare, men nästan helt alena. Lagkompisarna reduceras till något sorts bollplank.
 
Som tränare har du ett ansvar att utveckla samtliga som vill utvecklas. Och så länge alldeles för många är oförmögna att sköta den uppgiften, så måste formen för matcherna ses över. En reträttlinje tror jag inte på, förr eller senare måste spelarna lära sig att hantera hög press och kunna spela sig ur även sådan, utan att skicka bollen så långt bort det går.
 
Jag säger inte heller att alla ska spela en bollinnehavsorienterad fotboll, a la Barcelona, utan bara att man ska involvera fler spelare i spelet.
 
De förslag jag själv resonerat kring har kretsat runt regleringar om till exempel minst antal passningar innan man får lämna egen planhalva och dylikt. Kanske inte det absolut bästa förslaget, men ni förstår vart jag vill komma. Vi har referensgrupper som jobbat fram de nya spelformerna och reglerna för de yngre spelarna. Det är dags för dem att sätta sig ned och se över och rikta sig mer specifikt mot just det här problemet. Hur vi får fler lag att involvera fler spelare i sitt spelsätt.
 
Det allra viktigaste tror jag är en styrning från Svenska Fotbollsförbundet. Någon sådan finns nämligen inte i dag. Alla är fria att själva skapa sin utbildningsplan, utan att det finns någon riktig målbild från SvFF för vad ”en svensk spelare ska kunna” och ”hur ett svenskt lag ska spela”. Det borde vara en självklarhet, men saknas helt i dag. Här finns det att ta lärdom av flera andra nationer, som dessutom är kända för sin spelarutbildning. Visst förstår jag att man inte vill gå in och peta i föreningarnas verksamhet, det skulle kännas obekvämt och möta på visst motstånd på sina håll, men här finns det ett extra starkt behov i en rörelse som helt bygger på ideella krafter.
 
Vi strävar ändå alla mot samma mål, nämligen att alla ska vara verksamma inom fotbollen så länge som möjligt och att de som har möjligheten och vill också får bli så bra som möjligt. Men ska vi nå dit, behöver vi ta ett bredare grepp om spelarutbildningsplanen och se till att inte en enda spelare till går miste om matchen som utbildningstillfälle, för att han eller hon inte involveras i den.

/Nils Montan-Lund