Snälla – utbilda dina spelare

Jag har genom åren på tok för ofta sett lag som satt i system att antingen bara rensa bollen framåt, eller rentav skicka ut den utanför planen när de utsätts för minsta press på egen planhalva. Allt enligt principen: När bollen är utanför planen kan ingen göra mål. Det övergår mitt förstånd hur man som tränare kan motivera att lära ut, eller godkänna en sådan lösning utom som absolut sista utväg
 
Visst, det minimerar risken för farliga bolltapp på egen planhalva. Visst, det kan rentav vinna matcher just därför. Men faktum kvarstår. Man lämnar ifrån sig bollen och sina möjligheter åt slumpen. Ska vi utbilda duktiga fotbollsspelare, oavsett vilken nivå de senare ska spela på, måste vi kunna lära dem att hitta andra lösningar när de ställs mot en, eller flera, pressande motståndare.
 
Detta så klart alldeles oavsett vilken kunskapsnivå det egna laget befinner sig på för stunden.
 
Naturligtvis kommer det att leda till jobbiga bolltapp. Naturligtvis kommer misstagen att leda till förluster. Åtminstone till en början. Men kan man inte hantera det ska man inte jobba med vare sig utbildning eller utveckling.
 
”Tyvärr” ingår att göra rätt och göra fel. Att vinna och förlora. Att lyckas och misslyckas i det vi kallar för lärandeprocessen.
 
Det här är nästan lika illa som de som drar ihop det fysiskt mest utvecklade laget och hela tiden jobbar för en mot en-lägen för att skapa övertag att vinna matchen mot motståndare som ännu inte är där i sin utvecklingsfas.

Jag blir alltid lika glad och imponerad när man möter lag som, oavsett vilken kunskapsnivå de är på i dagsläget, försöker driva ett eget spel. Oavsett om de hamnar under hög press. Oavsett om de spelar en träningsmatch eller en slutspelsmatch. De har valt sin väg och visst kommer det att kosta ett negativt resultat ibland, men det kommer å andra sidan vinna så mycket mer för utvecklingen.

Nu är inte jag bättre eller sämre än någon annan. Jag har själv lärt unga spelare att förstöra spelet för lag som för stunden är resultatmässigt starkare. Det har givit resultat, nästan varje gång. Ofta för att motståndarna spelat enligt ett tydligt målat mönster. Jag var stolt över resultaten. Det var spelarna också. Men det är jag inte längre. De enstaka tillfällena kanske inte kostade så mycket, det vill jag i alla fall intala mig själv. Men sanningen är att det får vi aldrig veta. Den känslan kommer aldrig att släppa och det ska den aldrig göra heller.
 
Det betyder att jag, med all sannolikhet, inte kommer att göra om samma misstag igen och missa ett viktigt utbildningstillfälle. I stället kommer jag försöka lära spelarna att spela det spel de är tränade att göra och lära sig att göra det även mot lag som, på olika sätt, ligger före i sin utveckling.
 
Det kommer säkert att kosta en fjäder i resultathatten, men det föredrar jag alla dagar i veckan än den där värkande känslan av förspillt lärande. Så snälla ni, gör mig sällskap och försumma inte ett enda utbildningstillfälle till.

/Nils Montan-Lund