Totti har blivit som Buddhas tand…

Av helgkrönikör - Bernt Ljung

När jag till slut kommit förbi de mänskliga hinder som ska vara en garant för säkerheten, får jag i steget syn på en grabb i elva-tolvårsåldern som trixar lite taffligt med en boll. Det är mars -17, och jag är på genomresa i den eviga staden, och då mitt resesällskap är sugen på jota så är det bara att kapitulera.
 

Etiketter: helgkrönikören

Jag befinner mig nu på väg mot sittplatserna vid curva sud på Stadio Olimpico. Bollen vid grabbens fötter krånglar lite så han sätter foten på den samtidigt som han kikar åt mitt håll. Han nickar till sådär lite tufft med huvudet innan han, av någon anledning, sätter bollen i rullning mot mig. Bollen blir nu som en utsträckt hand, en hälsning och en länk till någon form av samhörighet till någon jag aldrig tidigare sett och som jag förmodligen aldrig kommer att se igen. Innan bollen når min fot är självförtroendet stabilt, men tämligen omgående visar det sig att nutidens tekniska förmåga inte harmoniserar med gårdagens då jag har svårt att få bollen att följa de intentioner jag planerar.

Efter ett par urusla försök till trixning så passar jag lite skämsigt tillbaka bollen samtidigt som jag invaggar mig i tron om att jag bara är lite rostig snarare än att bollen var konstig även om den kändes lite svår att komma överens med. Killen passar tillbaka på motrull samtidigt som ett par romanista stannat till och tittar på det som sker. Men va fan tänker jag, situationen här kräver någon form av anständighet så jag måste leverera något bättre. Men det går inget bra. Bollen är faktisk konstig, skev på nåt sätt, den får mina fötter att uppträda som om det satt två rejält för stora gruvarbetareskor på dem, så jag ger upp. Nu var det inte så, men jag fick känslan av att de som stannat till nu hånlog åt min taffliga insats innan de vek av in mot curva sud. Gör nåt bättre själv då med en konstig boll! Tänkte jag, men det sa jag såklart inte.
 
Den riktiga matchen, den mellan Roma och Napoli, blir spännande först i slutskedet då hemmalaget desperat, men utan struktur och finess, eldar på för kvittering. Det som hemmaidolerna bjudit på innan var om inte uselt, så i alla fall inget mer än smaklös husmanskost vilket inte anstår ett lag som i alla fall nästan är med i racet om Scudetton. Absolut sämst var kulturbäraren och potentielle starspelaren i Gli Azzuri, Daniele De Rossi. Om allting ska gå via honom blir det inget bra. Säkert snabb i tanke, men grymt seg i ben och steg. Bara tur för honom att tillgodokontot är välfyllt efter många års starka insatser, annars så hade suckarna över hans ideliga tillkortakommande direkt bytts ut mot stenkastning.
 
När jag förstår att den andra kulturbäraren och tillika klubbikonen Totti, återigen bli sittande hela matchen så känns det lite trist och vemodigt. Som att bevittna en legendarisk spelares sorgesamma svanesång. En som inte förstår, eller vill förstå att de bästa åren för längesedan passerats, och precis som en gammal boxare hänger sig kvar för länge. Är det så, eller vad handlar denna utdragna slutscen om? Totti är såklart medveten om att tåget för längesedan lämnat perrongen och att det som sker nu med diverse punktinsatser, i stället bara är ett sätt att ge tillbaka något till staden och klubben i hans hjärta vilket är vackert och respektfullt. Scenariot är dessutom säkert lukrativt för såväl spelare som klubb. Detta, att man vet att den store finns där, men bara visas upp ibland, är kittlande och gör mig påmind om något som jag upplevde för många år sedan i Sri Lanka.

Vi var en grupp studerande som befann oss i Kandy och som uppmanades att besöka ett buddhistmuseum i staden. Eftersom vår resa inte var baserad på nöjen, utan snarare på kultur, så låg detta helt i tangentens riktning. Museets största attraktion var att de förvarade en bit av Buddhas tand. Denna tandbit, som var inlåst i ett litet rum, visade man bara upp i snitt var sjunde år. När vi gick in sa folk i entrén att vi har tur för att nu borde det vara dags att visa tanden igen eftersom det hade gått lite drygt sju år sedan den visades upp senast.
 
Och det är här liknelsen med Totti kommer in. För tänk att ha ett sådant ess i rockärmen som alla vet om, och som alla vill se, men som ingen vet när det gör entré...
 
Om vi fick se Buddhas tand? Det kan jag avslöja en annan gång…

/Bernt Ljung

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln