Så här slutar Allsvenskan 2017 - del 3

En krönika i tre delar av - Marcus Lindén    Idag platserna 1 - 6

Den 1 april sparkas årets upplaga av Allsvenskan igång. 16 lag med fans som i vanlig ordning är fyllda av förväntningarna står redo inför ännu en säsong. Flera klubbar har rustat namnkunnigt i vinter och trupperna har spetsats till. Under tre dagar blir det genomgång av samtliga klubbar och tippning av dem. Vi börjar idag med botten.

Etiketter: helgkrönikören

6. IF Elfsborg
Att stå och trampa som klubb kan ha olika innebörd. Lösningarna kan framför allt vara olika stora beroende på resurser. På frågan om Elfsborg står och trampar är svaret: ja. Om Elfsborg har redskapen för att ta sig ur det är svaret: ja.


Magnus Haglund förtjänar absolut respekt. Den modell Elfsborg byggt upp med passningsorienterad fotboll, egna produkter och stark ekonomi har han en stor del i. Han tog även ett väldigt efterlängtat guld med klubben 2006. Efter många år gick han och Elfsborg skilda vägar 2011. Det var naturligt. Resultaten var inte dåliga, men några nya guld var inte vunna. En ny tränare hade mycket att bygga på - men förändringen behövdes.


När Haglund sedan återvände inför 2015 hade egentligen ingenting hänt. Läget var detsamma. Lennartsson var inne, vann guld, sparkades och var aldrig gjord för Elfsborg. Tillbaka på ruta ett. Sedan kom Klas Ingesson och kunde inte utföra sitt uppdrag på grund av de tragiska omständigheterna. 2014 blev en transportsträcka som blev kantad av sorg. Läget var dock återigen blankt inför 2015 när Haglund återvände.


Även om Bosse Johansson var tydlig med åsikten att Haglund utvecklats under åren i Norge, tvivlar jag. Haglund är i min värld motsatsen till Lennartsson. Haglund är skicklig på att bygga grund. Han är perfekt i en uppbyggnadsfas. Sedan kräver hans fotboll ett bollskicklig material, men han får goda resultat på långsikt. Steget att gå från topplag till guld har dock varit betydligt svårare. Där tycker jag resultaten talar för sig själv.


Elfsborg innehar fortfarande en av Sveriges bästa ekonomier. Värvningarna av Jesper Karlsson och Alex Dyer är mycket smarta. Identitet är inget som fattas. Alla vet hur Elfsborg kommer att se ut och högstanivån hemma på Borås Arena är det inget fel på. Det är jämnheten och gräsmatcherna som behöver bättras.


Truppen är på sina håll bra nog för att utmana om guld. De offensiva alternativen med framför allt Karlsson, Lundevall, Gustavsson och Jebali är strålande. Att bredden är bra och att spetsen finns behövs dock. Tappet av Viktor Claesson riskerar annars att bli stort. Hur Elfsborg ska formera sitt mittfält återstår att se. Min gissning blir att Alex Dyer används på mittfältet, men vem spelar bredvid honom?


Stuhr-Ellergard har ytterst få målvakter framför sig i serien. Han är både en ledare och en klassmålvakt. Lagets backlinje kan dock ifrågasättas. Jesper Maans utveckling har varit begränsad och fjolårsvärvningen av Jörgen Horn har inte alls gått hem. Kanske kan de båda höja sig, men mitt hopp finns hos Joakim Nilsson. Han måste också göra det bättre än förra säsongen, men talangen fattas inte. Snabb, spelskicklig och smart. Nyckeln blir i alla fall att få ihop detta. För många mål släpptes in förra året. Elfsborg blev även kritiserade för att falla igenom för enkelt i matcher. En svajig backlinje sprider osäkerhet. Ett problem som måste fixas till.


Summan av detta? Att Elfsborg kommer att se ut som innan. Höga toppar men för djupa dalar. Laget innehar väldigt starka delar, men också för stora svagheter. Trots bra värvningar och endast ett tungt spelartapp, är förändringarna för små. Jag tror inte Elfsborg klarar en Europaplats. 


5. IFK Norrköping
Det var två olika versioner av IFK Norrköping vi fick se förra året. Ett lag under våren som bortsett Alexander Franzon var identiskt med guldlaget 2015. Offensivt, kraftfullt, dynamiskt och väldigt övertygade. Tre spelarförsäljningar och ett tränarbyte senare bestod klubben på ett imponerande sätt. Mindre namnkunnigt, men ofta bra. Nu är uppgiften att bygga ett vägvinnande lag inför säsongen.


En del i klubbens framgång de senaste åren är att fynda i andra allsvenska klubbar. Sjölund, Bärkroth och Sebastian Andersson är bara några exemplen. Kan dessa spelare fortsätta leverera - samt att Kalle Holmberg och Niclas Eliasson följer deras väg - kan framgången absolut fortsätta. Den bäste offensiva spelaren är dock David Moberg-Karlsson i mina ögon. 


Frågan om Andreas Johansson och Daniel Sjölund kan fortsätta leverera, eller om åldern ska ta ut sin rätt, fanns även förra året. Då blev svaret definitivt det förstnämnda. Frågan är dock lika befogad i år. Med dem som pelare i varsin lagdel är Norrköping svårslagna. Försvinner dem är dock risken att verkligheten kommer ikapp klubben snabbt. Fynden som gjorts är givetvis duktiga och förtjänar att hyllas. Den främsta orsaken är dock tryggheten som finns i klubben. Det som också gjorde att tränarbytet gick nästintill smärtfritt i somras. Klubbens identitet är tydlig, vilket är a och o för spelare om de ska lyckas.


Det blir spännande att se Jens Gustavsson från start i en säsong. Han besitter en stor taktisk skicklighet och lovordas av många. Han passar bra in i Norrköpings modell. Det är dock värt att nämna att karriären varit svängig. Sparkad under konstiga omständigheter i Halmstad, kort jobb inom U21, assisterande i AIK och nu Norrköping. Dessa erfarenheter kan vara positiva för Gustavsson, men vägen har inte varit spikrak. Ett litet frågetecken bör ändå höjas, även om det kan falla väl ut.


Jag tror inte Norrköpings-fansen behöver vara oroliga att klubben ska falla tillbaka i seriens nedre delar. Jag tycker dock förväntningarna bör läggas på en rimlig nivå. Truppen är sämre än ett antal lags och jag hade velat se något mer slagkraftigt i vinter. Bredden finns, men de avgörande spelarna är på gränsen till för viktiga. Att Norrköping inte lyckades ro hem Kristoffer Olsson kan bli dyrbart. Ett centralt mittfältsalternativ saknas.


Säsongen 2017 kommer förmodligen visa åt vilket håll klubben är på väg. Det blir spännande att följa. Jag skulle rekommendera Norrköping att våga satsa i sommar och plocka in två spelare. Det är viktigt att behålla statusen som klubb och de senaste fönstrens försäljningar i kombination med billiga ersättare bör innebära att pengar finns att spendera. Slutplaceringen tror jag blir femma.


4. Östersunds FK
Det är dags att släppa 80-talets Bob och Roy. Modern tids största revolutionärer heter Östersunds FK. Nytänkande och totalt orädda har det marscherat fram de senaste åren. Nu är de på jakt efter nya framgångar.


Vem som ska tillägnas denna framgång är för mig knappt en fråga. Absolut, spelarna gör jobbet och Daniel Kindberg är en stark ordförande på gott och ont. Men det är Graham Potter som är anledningen till detta till 99%. Denna typ av kunskaper har inte förekommit i svensk fotboll tidigare. Djurgården och flera andra allsvenska klubbar drog i Potter i vintras, men det verkade inte vara nära. Förmodligen för att den dagen han är färdig med Östersund kommer det inte att fattas jobb. Och förmodligen finns de jobben utanför Sveriges gränser.


Efter en vår med blandade prestationer, stod Östersund för en lysande höst. Laget slutade åtta och förtjänar stort beröm. I vinter har Alex Dyer lämnat för Elfsborg. Ett sådant tapp kan påverka alla lag. Inte minst med tanke på att Alex Dyer var lagkapten och passade in i Potters modell på alla sätt. I övrigt består fjolårlaget.


Ett antal nyförvärv sticker ut. Tom Pettersson har värvats in, och är i och med detta placerad som mittback igen. Hans överlägset bästa säsong i karriären var i Åtvidaberg 2012 som mittback. Jag tror hans karriär kan lyfta rejält med stort förtroende i Östersund. Johan Bertilsson ansluter också från Gefle. Där var det en dragkamp mellan Östersund och halva Allsvenskan. Kan Bertilsson vara en potentiell poängkung? Jag tror det. Sedan ska även Darjan Bojanic nämnas. Efter att ha slagit igenom i Syrianska, har det inte alls funkat i varken Göteborg eller Helsingborg. Det är knappast bara klubbarnas fel, även om talangen knappast fattas. Kanske är Potter rätt person att få ordning på honom? Det är i alla fall en potentiell guldklimp.


För att avsluta denna hyllning måste även Samman Ghoddos nämnas. Janne Andersson plockade mycket välförtjänt ut honom i landslagets januariturné efter en utmärkt debutsäsong. Det ryktades om att Östersund nobbade ett bud på tio miljoner ifrån AIK i vintras. Där tror jag Östersund gjort rätt. Denna spelare har allt. Teknik, spelförståelse, poängstark, flexibel och en extremt stegrande karriär. Han har kapacitet att vara en av seriens bästa i år.


Efter min och alla andras hyllningar måste det även nämnas en annan sida av klubben. Daniel Kindberg har absolut tagit sig runt 51%-regeln på ett sätt som går att kritisera. Att han sitter på väldigt många stolar har hjälpt till. För mer läsning rekommenderas Offsides reportage om klubben. Men ska man knuffa sig fram som Östersund och Kindberg gjort, då kan man väl lika gärna vara förebilder på planen? Den fotboll Östersund spelar är bra på många sätt för vår liga. Olika är bra, och kan ett lag dessutom närma sig ett mer utvecklat tänk är det fantastiskt. 


Jag ser inga gränser hur långt Östersund kan nå. Kanske blir de femma, kanske blir det guld. Potters bygge har chockat tillräckligt många gånger och det är dags att börja ta dem på allvar. Lyxproblemet Östersund dock kan hamna i är om de blir cupmästare. Fixar de att kvala till Europa och ingå i en toppstrid samtidigt? Den kombinationen dräper lag även efter åtta försök. Jag tror laget sluta fyra, men vem är jag att sätta gränser för Östersund? Det kan gå precis hur bra som helst.


3. Malmö FF
Tre guld på fyra år och regerande mästare. Sveriges bästa sportchef har tillgång till Sveriges största skattkista. Det kryllar av före detta Malmö-spelare ute i Europa. Det vore bara märkligt att inte erkänna att Malmö går in som klara favoriter till även denna säsong. Jag är dock inte säker på att det går vägen.


Daniel Andersson blundar knappast för att ta vågade beslut. Jiloan Hamad fick nobben, trots hans framgångar i klubben. Kjartansson såldes bars halvvägs in i förra säsongen, trots att Malmö hade en ekonomi som på kortsikt hade kunnat klara sig utan de pengarna. Det fanns ett spelarmissnöje mot Allan Kuhn, då spelade inte ett SM-guld någon roll. Detta är också saker som gör honom framgångsrik. 


Jag trodde dock Malmö skulle spetsa truppen ännu mer i vinter. Adu och Arnason har lämnat och Nielsen är enda spelare in. Nielsens intåg bör innebära att Filippe Carvalho gjort sitt i Malmö. En skadefri Rasmus Bengtsson lär spela till sig den andra mittbacksplatsen. Franz Brorsson står också redo inför uppgiften, plus att Safari är kapabel att spela mittback. 


Lyxproblem finns att lösa på vänsterbacken. Safari och Yotun är flexibla men med bästa lag kommer någon av dem att spela vänsterback. Förmodligen Safari. Vad händer då med Pa Konate? En fantastisk spelare enligt mig som skulle platsa i alla andra allsvenska lag. Truppen kan tolkas som lite obalanserad. Kanske får talanger som Konate och Brorsson bänkas medan andra positioner skulle kunna spetsas ytterligare? 


Det är anfallspositionen jag tänker på främst. Rosenberg gör sin sista säsong, Jeremejeff har tidigare varit extremt skadeförföljd och Cibicki ska klara att visa upp sina kvaliteter även i Malmö och inte bara som stjärna i Jönköping. Med alla hela och i form blir de svårstoppade, men här hade Malmö kunnat hämta in en toppspelare.


Trots hård konkurrens, är mittfältet ligans bästa. Eikrem och Berget är på förhand topp fem i Allsvenskan båda två. Det är även Anders Christiansen. Om det blir Lewicki eller Rakip som tar platsen bredvid återstår att se. Jag hoppas på den sistnämnde som förtjänar speltid på sin optimala position i år. Lägg också till Svanberg som ett kantalternativ som givetvis blir spännande att följa. 


Att Magnus Pehrsson fått förtroendet som huvudtränare har två sidor enligt mig. Det positiva: att Pehrsson nu får ett material som har kapacitet att utföra hans fotboll på bästa möjliga sätt. Det fanns varken i Estland eller Djurgården. Då ska det även nämnas att han ändå lyckats med majoriteten av sina tränaruppdrag. Det andra sidan av myntet är om han får tiden - och kan hantera en storklubb? Malmö är resultattörstande. Helst ska klubben vinna guld, vinna cupen och nå Champions League. I alla fall två av sakerna. De kraven är givetvis extremt höga men Pehrsson kommer att få dem över sig. Det uppdraget han lyckats sämst i är Djurgården där flest utomstående saker påverkade. Klarar Pehrsson den pressen? Det kanske han gör, men jag tycker Malmö bör satsat på ett annat namn. Jag tror inte att guldet är någon självklarhet. 


2. AIK
Det pratas alltid om AIK, vare sig man vill det eller inte. I vinter har det dock varit mer än någonsin. Rekordförsäljning, flera stjärnor sålda, kontroversiella comebacker både på och utanför planen och totalt sex nyförvärv. I mitten av detta står Rikard Norling. Jag tror han älskar det.


Norling har berömts för sin comeback i klubben, också med all rätt. Noll hemmaförluster, tio derbypoäng på tolv möjliga och en andraplats. Han hymlar dock inte med målsättningen. Han ska vinna guld i AIK. Retoriken i analyserna låter ofta var laget bör vara för att vinna guld. Inget lag strävar efter att vinna lika mycket och ofta som AIK. Tre guld efter andra världskriget talar dock sitt språk. Det har inte fungerat. Jag tror trots det Norlings retorik är precis vad som behövs. Han och AIK är en kärlekshistoria utöver det vanliga.


Mittfältet och mittbackarna ser utmärkta ut. Mycket ska till för att inte Nils-Eric Johansson, Sauli Väisänen och Per Karlsson ska starta premiären tillsammans. Hösten var en succé defensivt och de kompletterar varandra på ett kliniskt sätt. Bakom finns nyförvärvet Jesper Nyholm, som med tiden kommer att lyckas i AIK. Därför är Sonko Sundberg femma i ranking på tre platser. Är det hållbart? Som längst till sommaren om jag får gissa. Noah är medveten om att han platser i åtminstone halva serien, samtidigt som AIK har ännu en till reserv i Haukar Haukson. 


På mittfältet kryllar det av alternativ trots att Gravius nu lånats ut till Jönköping. Det är också välbehövligt. Hösten visade tendenser till att AIK kan föra matcher genom mittfältet, men nu är Ofori såld. Olsson och Thern kommer därför lägligt. De två har sett mycket intressanta ut i slutet av försäsongen. Sedan konkurrerar Ishizaki, Blomberg, Affane och Salétros om den sista platsen. Förmodligen också i den ordningen. Med tanke på Ishizakis ålder och betydelse är det nog inte fel med lite extra bredd. 


Även om Oscar Linnér ska axla en stor roll i mål och vänsterplatsen är oklar, är det inte där AIK:s säsong kommer att avgöras. Det är Henok Goitom som avgör den. Når han delar av 2015-formen blir han och laget livsfarligt. Gör han det inte så är AIK inte en guldkandidat. Krpic blir kul att följa, men steget från bosniska ligan är stort. Både Avdic och Markkanens försäsonger har varit svaga. Goitom måste leda AIK.


Jag är villig att tro på årets AIK. Många nycklar ska passa och många av dessa nycklar är nya. Jag tror dock Norling har koll på vad han gör. Det han hittills byggt är långsiktigt. Det kommer att fortsätta ge resultat. Men guld blir det inte. I alla fall inte 2017. 


1. BK Häcken
Är det på Hisingen det smäller i år? Jag tror faktiskt det. Trots att Mikael Stahre alltid drar till sig uppmärksamhet och har vunnit förut, tillåts Häcken att smyga bakom. Malmö är favoriter följt av AIK. Östersund är den stora snackisen. Djurgården och Hammarby spenderar stora pengar. Sedan står Häcken där och har alla komponenter för att lyckas hela vägen.


Peter Gerhardsson är en personlig favorit. Hans arbete i Häcken förtjänar den största respekten. Absolut, ett par säsonger kunde slutat ännu högre i serien. Men den utvecklingen klubben fick under Gerhardsson är ovärderlig. Simon och Samuel Gustavsson, Oscar Lewicki, Carlos Strandberg och ett gäng utländska spelare är bara några exempel på spelare som fått sitt genombrott under Gerhardsson. Även om Häcken föll på målsnöret 2012, så var det året otroligt på alla sätt. Förra årets miss i Allsvenskan, kompenserades av klubbens första titel någonsin.


Nu är Gerhardsson borta. En lösning bäst för båda parter, läget fanns för någon annan att ta över. Valet föll på Micke Stahre, perfekt enligt mig. Han har själv berättat att han inte kallar sig för en filosof. Han spelar den fotboll klubben vill och materialet behärskar. Från ett Väsby med inte en passning över knähöjd, till ett försvarsstarkt AIK och sedan till ett fysiskt Göteborg. Med andra ord kommer Stahre kunna ta över Gerhardsson arv på ett okomplicerat sätt.


Friberg, Abobakari och Farnerud är ett livsfarligt mittfält. De kompletterar varandra väldigt väl och har alla spetsegenskaper som krävs. Klarar Häcken av att hålla Crespo Kamara och Paulinho skadefria kan de även besitta seriens bästa anfall. 

/Marcus Lindén

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln