Så här slutar Allsvenskan 2017

Krönika i tre delar av - Marcus Lindén        Idag platserna  12 - 16

Den 1 april sparkas årets upplaga av Allsvenskan igång. 16 lag med fans som i vanlig ordning är fyllda av förväntningarna står redo inför ännu en säsong. Flera klubbar har rustat namnkunnigt i vinter och trupperna har spetsats till. Under tre dagar blir det genomgång av samtliga klubbar och tippning av dem. Vi börjar idag med botten.

16. GIF Sundsvall

Förra årets stora överraskning under vårsäsongen - och seriens sjunkande skepp under hösten. Ska man vara hård mot Sundsvall kan man gissa att hade serien pågått ett par veckor till så hade klubben sjungit ytterligare. Nu klarade sig laget med en placering över kvalstrecket och kan nu ta nya tag inför årets säsong. 

Om vi blickar tillbaka mot sommaren då Sundsvall låg på en övre halvan-placering samt avslutade våren med en 5-0-seger över Östersund så finner vi ett antal spelare som stack ut. Bortsett den väldigt skicklige högerbacken Eric Larsson, var det oftast Noah Sonko Sundberg, Ragnar Sigurjonsson, Stefan Silva och Pa Dibba som var de mest framträdande. Samtliga spelare är nu borta. Sundsvall har under en tid kämpat med en ytterst ansträngd ekonomi och de miljoner som trillat in på spelarförsäljningar kommer välbehövligt. Det är dock pengar som stoppas i hål - och läggs inte på dyra nyförvärv. Klubben var som nämnt iskalla efter sommaruppehållet och hade problem med målskyttet samt läckte rejält bakåt. Det är ingen liten utmaning Sundsvall har framför sig.

På pluskontot hos klubben förtjänar ändå sportchef Urban Hagblom att nämnas. Ovannämnda spelare är rena fynd som kom väldigt billigt och Hagblom är van att arbeta i med tajta budgets. I det här fönstret har en ny islänning anlänt vid namn: Kristin Freyr Sigurdsson. Fina lovord har lämnats från Island där han klassades som en av ligans bästa. Sigurdsson kommer att få dra ett tungt lass vad det gäller poängskörden. I övrigt har även två hemvändare värvats tillbaka. David Myrestam förstärker försvaret och blir ersättaren till Sonko Sundberg, och Linus Hallenius kommer tillbaka och plockar en anfallsplats. 

Även om Hallenius är en logisk lösning för båda parter, så bör inte förväntningarna vara alltför stora. Sedan han lämnade Hammarby för Genoa efter ett succéår i Superettan har kurvan egentligen bara pekat nedåt. Comebacken i Hammarby blev inte lyckad, och speltiden i Helsingborg under hösten var begränsad. Istället tror jag Sundsvall får hoppas på den egna produkten Peter Wilson - som var en av få ljuspunkter i höstas. Inte allt för olik förebilden Pa Dibba. Snabb, duktig i djupled och smart. Kan han fortsätta sin utveckling kan han bli guld värd för Sundsvall. 

Mauricio Albornoz, Robin Tranberg och Robin Sellin är fler som lämnat klubben. Sellin lämnar ett tomrum efter sig, men övriga bör gå att ersätta utan större problem. Tränare Joel Cedergren måste hitta ett fungerade alternativ bredvid Lars Krogh Gerson på det centrala mittfältet. En orsak till varför det egna spelet försämrades avsevärt under hösten.

Cedergren startar nu året som ensam huvudtränare efter att Roger Franzén fått lämna under hösten - och det delade ledarskapet skrotades. Att Sundsvall valde att utåt kommunicera att de nu tror på endast en huvudtränare kan jag tycka är märkligt. Anledningen till varför Cedergren och Franzén anställdes som en duo var med all sannolikhet att de passade tillsammans - samt att de ville ha både i klubben. Det är en sak att tro på Cedergren mer än Franzén som tränare - men att hitta anledningen i det delade ledarskapet är märkligt för mig. Det handlar mer om personer än titlar. 

Summan av hösten 2016 och vinterns transfers tror jag slutar med nedflyttning för Sundsvall. Jag ser alldeles för få som ska vara bärande i detta lagbygge och inga självklara lagdelar. Jag tror de slutar sist i serien.

15. Halmstad BK

Halmstad är tillbaka i Allsvenskan efter bara ett år i Superettan. Efter det rafflande kvaldramat mot Helsingborg blev det klart att Hallandsklubben återvänder till svensk fotbolls finrum.

Efter att laget föll ur serien 2015 valde Halmstad tydligt väg. En väg som gav resultat. Truppen föryngrades avsevärt, tvåsiffrigt med spelare som var 20 år eller yngre var kontrakterade förra året och många gavs speltid. Ett fåtal äldre spelare behölls och blev kuggar med de yngre. 

Även om den vägen är bra på långsikt och gav kortsiktiga resultat, är det frågan om det räcker. Efter en stark vår gick laget klart tyngre under hösten och imponerade knappast varje vecka. Även om fjärdeplacerade Dalkurd vaknade lite för sent i kampen om kvalplatsen - hakades Halmstad ändå av från direktplatserna med ett antal omgångar kvar. Jag tyckte både Sirius och AFC stod för klart bättre säsonger. Även om kvalvinsten var stark, kan jag ändå inte låta bli att tycka att den sade mer om Helsingborg än Halmstad. Årets försäsongsresultat har blandats, men 7-0-förlusten mot IFK Norrköping lovade inte gott.

Kan Fredrik Olsson hantera klivet från Superettan-kung år efter år, till att bära anfallsspelet i Allsvenskan? Kan Fredrik Liverstam hålla ihop backlinjen på ett bättre sätt än under den senaste sejouren i Allsvenskan? Och har Halmstad ett tillräckligt skickligt mittfält för att spela den fotboll de vill? Jag är tveksam till att allt detta slår in. Och det tror jag kommer behövas.

Dock - det finns ett antal väldigt starka utropstecken. Sead Haksabankvic valde nytt kontrakt i Halmstad framför en flytt till Belgien. Kul för svensk fotboll och kul för Halmstad. Även om förväntningarna höjs rejält och uppdraget blir större, ska det bli en fröjd att se honom i år. Ofta ett hot från sin kantposition med fart, teknik och poäng. Vid en bra vår bör han vara aktuell för sommarens U21-trupp till EM i Polen.

I övrigt blir det spännande att följa den spelskicklige försvaren Marcus Mathisen och mittfältaren Gabriel Gudmunsson. Den sistnämnde född 1999. Där tror jag båda kan få sitt genombrott på den största scenen i år och lär ha goda chanser på en startplats. 

Ramlar Halmstad ur bör detta bygge fortsätta. Man har gjort betydligt fler rätt än fel sedan degraderingen, men frågan är om de kanske gått upp ett år för tidigt? Det får framtiden utvisa. Jag tror klubben får svårt att nå nytt kontrakt i år och att de hamnar under strecket.

14. AFC Eskilstuna 

Nya i staden och nya i Allsvenskan. Åsikterna och förväntningarna skiljer sig när vi pratar om AFC. Det har i alla fall hänt en hel del under vintern som gått.

Bortsett den omdiskuterade flytten till Eskilstuna har spelartruppen förändrats en hel del. Ut: förra årets mittbacksklippa Daniel Jarl och mittfältaren Filip Rogic. Nya klubbadresser är Sirius respektive Örebro. Om AFC hade planer på att bredda truppen på dessa positioner ska jag låta vara osagt. Det är dock mycket märkligt att två ordinarie spelare i centrallinjen lämnar för klubbar som AFC definitivt lär vilja konkurrera med.

Abdul Razak är ännu en som lämnat. Han hade en del skadeproblem förra året, men glänste stundtals när han var på banan. Hans tomrum får fyllas av, Emmanuel Frimpong, som blir spännande att fylla. Där är det svårt att säga mer än att högstanivån lär hålla hög klass, men att det lär finnas en anledning till varför han nu spelar i AFC och inte Arsenal. Minst sagt spännande att följa i alla fall. Sveriges U21-målvakt, Tim Erlandsson, kändes som en kul och rimlig värvning från Nottingham. Men konkurrens får han. I dagarna värvades den iranske landslagsmålvakten Aliresa Haghighi in - som förmodligen blir förstemålvakt. Blir Erlandsson satt på bänken kan hans startplats i EM vara i fara.

Özcan Melkemichel som tog upp klubben har nu lämnat för Djurgården och Pelle Olsson har ersatt. Tappet av Özcan kan helt klart betraktas som blytungt. I både AFC och Syrianska har han burit ett väldigt tungt ansvar. Mer manager än huvudtränare. Han passade in perfekt med den brokiga truppen och det stora ansvaret. AFC byggde ett starkt grundspel och var väldigt starka defensivt.

Oavsett vilken åsikt man har om AFC som förening är det omöjligt att inte imponeras av dem. Det var inte endast ordförande Ryssholms pengar som tog dem till det allsvenska avancemanget. Flera av de tongivande spelarna är tidigare ratade från Stockholmsklubbar. Spelare som klubbar i GAIS och Varbergs storlek lika gärna kunde värvat. Annars är Mohamed Turay ett tydligt exempel på en ung spelare som växt med uppgiften i AFC. Anfallaren kommer vara en nyckelspelare i laget även i år.

Med tanke på bristen av allsvensk rutin är valet av Pelle Olsson logiskt. Han har hanterat begränsade trupper i många år och vet vad som krävs. Kontrasterna mellan honom och truppen kan bli stora, men jag ser ändå valet som sunt. Det stärker klubbens chanser till nytt kontrakt.

Hur långt räcker detta? Jag tror AFC kan klara en kvalplats, men inte mycket mer än så. Det bör nämnas att lagets bästa spelare under våren, Othman El Kabir, ej finns med denna säsong. Han drog ett stort lass innan han lämnade för Djurgården. Truppen har dock kvalité på sina håll, men saknar rutin och spetskvaliteterna är begränsade. Vem som ska leda anfallsspelet mer än Turay återstår att se. Jag tror ändå att Ryssholms projekt kan hålla två lag bakom sig.

13. Jönköping Södra

Bortser vi från Östersunds succé i fjol så var Jönköping Södra förmodligen årets utropstecken. Kontraktet bärgades med ett antal omgångar kvar och många imponerades stort av nykomlingen som stal poäng av flera topplag. 

Jimmy Thelin har berömts av många och det är bara för mig att stämma in i hyllningskören. Det finns mycket Thelin bevisade förra året. Främst det enkla att se. Jönköpings trupp var varken rutinerade eller namnkunnig, snarare tvärtom. Kanske hela seriens minst glamorösa. Ändå höll de sig konstant med en viss marginal ner till kval. När sommaren nåddes hade Jönköping inte förlorat någon match med mer än ett mål.

Jag tycker Rikard Norlings analys av AIK:s matcher mot Jönköping speglar dem väldigt bra. På Friends, med Andreas Alm som tränare, slutade en extremt händelsefattig match 0-0. Jönköping stängde alla ytor, och var både kompakta och smarta. Sedan kom Norling, och som han själv beskrev det: "bröstade upp sig som en silverrygg", med ett nytt spelsystem, bättre form och nya spelare. Matchen var sedan identisk och också slutade 0-0. Thelin kan förändra sig och är väldigt taktiskt skicklig. Försvarsspelet är ofta disciplinerat - samtidigt som laget absolut kan föra matcher hemma på Stadsparksvallen.

Det är dock en väldigt stor utmaning Thelin och laget står inför. Andraåret kan vara knepigt, inte minst om man tappar lagets bästa spelare. Pawel Cibicki har återvänt till Malmö, och klarar Tommy Thelin att leverera lika många poäng som förra året? Det är en enorm utmaning. Teddy Bergkvist från Malmö och Christos Gravius från AIK kommer in på lån och stärker upp. Väldigt intressanta båda två. Viktigast tror jag dock Moses Ogbo blir. Efter en misslyckad vår gick Ogbo tillbaka på lån till Sirius under hösten för att hitta formen. Hans kvaliteter behövs nu i Jönköping och det blir en nyckel i Cibickis frånvaro.

Truppen är ganska tunn och det är lätt att hitta frågetecken. Jag tror dock Jönköping klarar sig även i år. Thelin bygger långsiktigt och noggrant. De vet hur man tar poäng och har gjort det förut. Jag tror de klarar sig över nedflyttningsstrecket.

12. IK Sirius

Sirius är tillbaka i Allsvenskan för första gången på bra länge. Skulle de klara sig med två placeringar över kvalplats får det givetvis anses som en strålande prestation. Jag tror dock det kan gå vägen. 

Jag tycker egentligen Sirius var Superettans bästa lag från start till mål. Det var också på tiden att laget gick upp. Kim Bergstrand och parhästen Thomas Lagerlöv har styrt laget i ett par år - samtidigt som ekonomin och truppen successivt bättrats. Sirius är väldigt spelskickliga, spelar en offensiv fotboll och är mycket starka kollektiv. Tydliga saker som tagit dem till Allsvenskan.

Skadeproblem har dock förföljt Sirius under försäsongen. Vissa matcher har det endast funnits tre-fyra avbytare. Får man dock bukt med de problemen är truppen hyfsat jämn och bred. På mittfältet tillkommer nu Filip Haglund. Att han och Hammarby gick skilda vägar var sunt, men i Sirius kommer han göra sig bra. Rutinen fattas knappast. Andreas Eriksson är även värd att nämna på mittfältet. Är han skadefri, vilket sällan sker, så håller han hög allsvensk klass. 

Anfallsspelet tror jag inte Sirius behöver oro sig för. Som sagt, detta är ett starkt kollektiv. Kingsley Sarfo, den tekniske mittfältaren, blir otroligt spännande att följa. Poängstark, begåvad och flexibel. Det är en gåta för mig varför han ens är kvar i Sirius. I övrigt finns den mycket underskattade Christer Gustavsson. Anfallsposition lär tas om hand av Kapcevic eller Björkebaum, den förstnämnde vann fjolårets skytteliga i Superettan. Där är jag dock inte övertygad att steget till Allsvenskan går smärtfritt. Kommer någon av dem två över sju-åtta mål blir jag förvånad, men det bör inte bli avgörande för Sirius del.

De stora frågetecknen finns i backlinjen. Kan Daniel Jarl spela som i AFC och sommarnyförvärvet Jesper Arvidsson hålla sig skadefri kan det gå vägen. Men backlinjen känns förhållandevis svag. Det är dock endast positivt att Bergstrand tydligt påpekade att klubben kommer fortsätta med sin offensiva fotboll. Truppen är uppbyggt på det sättet - även om det kan läcka bakåt.

Tränarna känns viktigare än någonsin i årets serie. Bergstrand symboliserar för mig det unga och moderna. Det är en tillräcklig faktor varför Sirius har goda möjligheter att hålla sig kvar. Det blir väldigt spännande att följa Uppsalaklubben. 

I morgon följer platserna 11 - 7

/Marcus Lindén

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln