Tankar från en fotbollsmormor
Av helgkrönikör - Ingela Armbro
Fotbollen har följt mig i stort sätt hela livet. Mina första minnen har jag genom min far – en av järnkaminerna i Djurgårdens IF, Ingvar ”Mysing” Petersson.
Det har alltid pratats fotboll i vårt hem. Det blev inte mindre med min brors intresse för fotbollen - Bo Petersson – Vilirares skapare.
För mig har fotbollen varit en del av livet, en del av vardagen. Vet inte hur många matcher jag har sett genom åren men det är många!
När mina egna barn kom blev det naturligt att uppmuntra dom att vara med och delta i lagspel. För sonen blev fotbollen ett intresse från tidiga år och det blev även för honom spel på elitnivå. Oändliga är de matcher som jag följt honom på plats eller på avstånd.
Min dotter som jag följt som tränare och förälder både på handbolls-och fotbollsplan gifte sig även hon med en fotbollskille från en fotbollsfamilj.
För deras barn blev det också naturligt att bli en del av fotbollen.
Vad är det som gör att generation efter generation blir så fängslade av samma sport? Är det något vi föds in i eller leder vi som föräldrar/mor-/farföräldrar in nästa generation på samma spår som oss själva? Troligen både och. Visst har talang med gener att göra och det vi är bra på vill vi gärna fortsätta med. Visst påverkas vi av den miljö som finns runt omkring oss. Förhoppningsvis får vi själva välja om, vad och hur vi vill, i det här fallet, om fotbollen ska styra vår livsstil.
Det ligger absolut ingen fara i att välja fotbollen som livsstil snarare tvärtom men det kan bli en fara om vi tvingas till att bli något för någon annans skull. Jag menar att som förälder eller mor-/farförälder påverka den yngre generationen till att bli något som jag själv aldrig blev. Åtskilliga är de matcher och träningar där jag förundrats över hur vuxna mammor och pappor (i större utsträckning pappor) skriker och styr sina barn och också öppet visar sin frustration över att barnet inte presterar som dom önskar.
Jag har alltid tyckt att lagsporter är otroligt fostrande, vi lär oss att samarbeta, att fungera i grupp och att lära oss förstå värdet av olikheter. Just nu sprids uppmaningar på sociala medier om lärarnas frustration och uppmaningar kring barns uppfostran. Lär barnen att säga tack, bli en bra kompis, leka och säga förlåt! Självklart och sunt förnuft! Är det så att barn som ägnar sig åt lagsporter är bättre på att säga tack och förlåt? Att leka och vara en bra kompis?
Jag hoppas och vill tro att det är så.
Tyvärr möter jag många vuxna som ser fotbollen som något ont och som absolut inte vill att varken barn eller barnbarn ska ledas in i fotbollsföreningen. Orsaken ligger i den utveckling som skett framför allt på våra arenor. Jag blir också förskräckt när jag hör ”klackar” som skriver hata-hata! Jag blir också förskräckt när jag hör vuxna och ungdomar som använder hata om sina motståndare. Visst ska vi älska vår förening och vårt lag men utan att hata våra motståndare?
Som vuxen för vi inte bara över goda värderingar, attityder och beteenden,
vi för också över mindre bra värderingar, attityder och beteenden från generation till generation.
Förintelseforskaren Yehuda Bauer har sagt att tre nya budord har uppstått ur skuggan av Förintelsen. De lyder som följer:
"Du skall icke vara en förövare, icke ett offer och icke en åskådare."
Det tåls att tänka på för oss alla i den upp och nervända värld vi lever i och inte minst inom fotbollen.
Du skall icke vara en förövare - Att uppföra sig och inte bli en förövare varken på eller utanför plan vore självklart för såväl ledare, spelare och föräldrar.
Så viktigt inom ungdomsfotbollen, för som min gamla mor sa ”som de gamla sjunga, så kvittrar dom unga”
Du skall icke vara ett offer - Att inte bli ett offer varken på eller utanför plan –
Att skylla sina misstag eller förluster på andra, domare och/eller motståndare är att bli ett offer. Visst går fotbollen ut på att vinna och visst kan det kännas fel att använda, ”du måste lära dig att bli en god förlorare”. Kanske måste vi istället lära våra ungdomar att bli lite mera analyserande och se hur utveckling kan ske.
Vad var det som gick fel? Vad kan jag/vi lära oss av det? Hur kan vi göra annorlunda nästa gång?
Du skall icke vara en åskådare – Att vara åskådare är att inte bry sig, att inte stå upp för sina värden och principer. Att inte våga säga ifrån, när andra går över gränsen, blir förövare och söker offer.
Bestämma dig för vem du vill vara och förklara för barn och ungdomar, visa vägen till den goda kraften.
Mitt äldsta barnbarn nu - 16 år, brinner för fotbollen och det finns ingenting som är viktigare just nu. Jag ser verkligen fram emot att följa honom och även de mindre barnbarnen som även dom kommer att lägga mycket tid på fotbollen, det är jag nästan säker på. Fotbollen går från generation till generation! Jag hoppas av hela mitt hjärta att fotbollen ska bli den goda kraften och fortsätta utveckla dom så att dom varken blir förövare, offer eller åskådare.
Tills sist, tack Vilirare för att ni så målmedvetet arbetar med den goda kraften inom fotbollen – ni behövs!
/Ingela Armbro
Senaste inläggen
Arkiv
- ► 2020 (130)
- ► 2019 (213)
- ► 2018 (196)
- ► 2017 (239)
- ► 2016 (261)
- ► 2015 (260)
- ► 2014 (101)
Etikettmoln
sladjan osmanagic curt einarsson bosse petersson rasmus boman thorbjörn friberg nicklas jönsson christian stolpe nils montan-lund viking peterson söndagskrönikören rickard johansson journalisten helgkrönikören robin gustavsson johan videll gästkrönikör tomas hermansson mästaren gästkrönikören marcus lindén tisdagskrönikören onsdagskrönikören fredrik finnebråth jimmy åkesson torsdagskrönikören måndagskrönikören fredagskrönikören joakim forsell tränaren supportern spelaren ronald åman helgkrönikör makoto asahara lördagskrönikören nörden henrik strömblad daniel collin samuel abrahamsson lisa ek gunnar persson daniel souza poddrepris rune larsson ingela armbro björn bettner