En samlad röst för en god kraft

Av måndagskrönikör - Jimmy Åkesson

I en allsvenska där det inför helgen såg ut som både en toppen och botten utan glöd har munnarna under arbetsdagarna istället pratat om allt annat än fotboll. En vecka har gått sedan derbyt mellan Hammarby och Djurgården. Ni vet vad som hände – och vissa tycks tänka att det är så här Allsvenskan har blivit. Men svensk fotboll är större än så.
 

En avbruten match, slagsmål och pyroteknik som användes på alla andra sätt än som stämningshöjare. Hammarby vann ju det där derbyt utan att någon egentligen kommer ihåg resultatet. Men precis som en del andra gånger under säsongen så handlar diskussionerna inte om fotboll. I kväll möter IFK Göteborg AIK och jag utgår ifrån att det blir en fin fotbollsmatch. Precis som att jag tror att matchen mellan Djurgården och Jönköpings Södra blir en bra tillställning.
 
För varför ska jag tänka någonting annat? Ska jag vara beredd på att det kan kastas bangers och hörnflaggor? Att det ska eldas bengaler? Nej, det är ingenting som Allsvenskan har blivit – det är någonting som vissa personer vill få den till. Om vi medger att Sveriges högsta serie består av personer som förstör har de lyckats alldeles utmärkt med sitt jobb. Matchens återupptogs och spelades färdigt och om man ser det som en vinst så är man helt fel ute. Det ska vara en självklarhet.
 
Vissa lag gillar man och vissa lag ogillar man, precis som i allting annat. I Allsvenskan har vi blivit bortskämda med ett bra läktartryck och en framtonad supporterkultur. I grund och botten handlar det om att älska och stötta sitt eget lag snarare än att håna och hata motståndaren. Rivalitet mellan två lag är också det ett recept på häftiga matcher – både med 22 spelare inblandade på planen och tusentals på läktarplats. För Allsvenskan är ingenting utan sin publik och därför behöver se till att den förblir så. Det har pratats om spel inför tomma läktare om supportrarna till laget avbryter matchen. En kollektiv bestraffning som i så fall påverkar såväl de egna som motståndarnas supportrar.
 
Så vad är det som gör att en klick personer gör allt i sin makt för att förstöra för samtliga inblandade? Som betalar i både tid och pengar för stå på en arena för att hata? Är det enkla svaret för att de kan och vill visa att de har förmågan att påverka?
 
Att se sitt lag förlora är jobbigt. Att se sitt lag förlora ett stekhett och viktigt derby är outhärdligt. När adrenalinet och ilskan stiger gör människor irrationella saker i affekt av motgång. Men det är skillnad på att skrika ut sin frustration på läktaren och att maskera sig och försöka ta sig ner mot planen. De som förstör ska stängas av och de ska straffas hårt. Men för att göra förstörandet till något fult så måste alla dra åt samma håll i både lag, spelare, supportrar och förbund. Återigen, det är inte Allsvenskan i sig som har blivit så men samtliga måste jobba för att få bort det som skadar. Lättare sagt än gjort? Dessvärre, ja. Jag tror att någon supportergrupp måste vara först och tydligt säga att "vi tar avstånd". En samlad röst som säger att det är inte är coolt att förstöra – en retorik från de som står på samma läktare.
 
Istället för att lyfta fram de problem som finns måste allt det vackra med fotbollen visas. Storslagna tifon, öronbedövande läktarsånger, stöttning i 95 minuter, sammanhållning och positivitet. Det som gör svensk fotboll till svensk fotboll. Till alla som älskar sitt lag och som planerar sina liv efter spelschemat. Till alla som går när de har tid. Till alla dem som bara vill se en bra fotbollsmatch.
Till alla som värnar om en god kraft i svensk fotboll.
 
/ Jimmy Åkesson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln