Helikopterföräldrarna flyger i samhällets riktning

Av torsdagskrönikör - Nils Montan-Lund

I USA och Storbritannien poppar det inte sällan upp debatter om ett fenomen vi kallar för helikopterföräldrar. Föräldrar som ägnar väldigt mycket kraft åt att styra upp sina barns liv i önskan om framgång och lycka. Men är inte utvecklingen egentligen väldigt logisk?
 

Vi lever i en tid där självförverkligande aldrig har varit närmare, eller viktigare. Där vi kan få information om näst intill vad som helst, när som helst. Där möjligheter finns i dag som det inte fanns förr. Så visst borde föräldrautvecklingen följa i samma spår?
 
Man talar mer ofta än sällan om att föräldrahetsen i dag är mycket värre än förr. Ideella ledare lämnar sina uppdrag. I USA har man på flera håll drabbats av avhopp av heltidsanställda, välrenommerade tränare för barn och ungdomar, för att de helt enkelt inte står ut längre, de orkar inte med den ökade pressen, den skyhöga kravställningen och det ständiga övervakandet av minsta steg.
 
Helikopterföräldrarna, curlingföräldrarna, kalla dem vad ni vill, finns där i allra högsta grad. De växer i antal och ser vi till samhällsutvecklingen är det inte det minsta konstigt. Men visst är det icke desto mindre ett problem.
 
I dag kan man både som pojke eller flicka - främst pojke fortfarande - bli yrkesverksam fotbollsspelare som junior, eller vuxen. Det kunde man inte på samma sätt om vi backar bandet ett antal år. I dag finns guldet på andra sidan regnbågen, men konkurrensen är samtidigt hårdare. I den här miljön blir förstås helikopterföräldrarna extra pressade att se till att ens egna barn inte går miste om någonting och kan uppfylla sina egna och/eller förälderns drömmar om en proffskarriär.
 
Här uppstår konflikter. Konflikter som pressar vår idrottsrörelse, som i dag är helt beroende av ideella krafter. Om till och med de heltidsanställda, yrkesverksamma ledarna krackelerar, hur ska en frivillig mamma eller pappa, utan en riktig tränarutbildning eller ersättning orka?
 
Hur man hanterar problemet kan skilja sig väldigt från förening till förening, från land till land. Här i Sverige har vi ännu inte upprättat någon åtgärdsplan av värde. Vi sliter på med vårt värdegrundsarbete och avtal på uppförandekoder – jättebra, viktigt och i allra högsta grad relevant, men det har ännu inte löst problemet i stort.
 
Vi har ju faktiskt missat (undvikit) det mest obekväma: Nämligen att granska vad i vårt nuvarande klimatet som får problemet i sig att uppstå. Hur kan vi klättra upp ur skyttegravarna och se var i vår struktur vi kan göra annorlunda för att minska trycket och lätta på bördan för alla?
 
Jag ensam sitter inte och håller i nyckeln, även om jag så hade önskat. Frågan är för stor för att en enskild person ska sitta på alla svaren. Det enda jag kan konstatera är att problemet finns där, att det följer vår samhällsutveckling och att vi ännu inte hittat något verkligt effektivt sätt att hantera det på.
 
Det är inte särskilt många av dem som kommer att vakna upp i morgon och fundera på: ”Men, vad håller jag på med egentligen?”. Det uppvaknandet är att hoppas på för mycket.
Jag tror att vi måste vända blicken inåt och se vad vi i idrottsrörelsen kan göra för att ge ledarna större auktoritet och minska resultathetsen från unga år (här uppstår mycket konfliktskapande stress). Det kommer inte att bli lätt, men det är hos oss det börjar och frågan borde vara högst prioriterad.
Annars är risken stor att vi om några år sitter med stor brist på ledare, i alla led.

/Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln