Från ifrågasatt till silver

Av måndagskrönikören - Jimmy Åkesson

I Europa-mästerskapet 2013 var det Tyskland som satte stopp för gulddrömmarna. I VM två år senare krånglade sig ett blågult landslag vidare från gruppspelet efter tre kryss och stötte återigen på patrull mot Silvia Neid.
Sommaren 2016 blev tyvärr inget tredje gången gillt. Men det blev trots allt två veckor att minnas.
 

När Pia Sundhage avslutade sitt arbete som förbundskapten för USA 2012 vände hon hem till ett Sverige med två OS-guld under västen. En av de allra främsta inom damfotbollen anslöt lagom till en Europafest på hemmaplan – ett Winning Ground som inte bara skulle bryta ny mark utan också skörda medaljer på en ny nationalarena. Det skulle dröja tre år till innan hon fick uppleva en svensk final.
 
Efter den skrala insatsen i Kanada förra sommaren missade det svenska landslaget en direktkvalificerad plats till OS i Brasilien. I takt med att andra länder kom i kapp det tidigare dominanta Sverige uteblev de svenska framgångarna. Därför mötte Sundhages kompani en del kritik när Världsmästerskapet summerades – de lyfte med medaljdrömmar men landade i besvikelse och tvivel.
 
Så kom lite av ett ödesdigert OS-kval fördelat över åtta dagar i Rotterdam. Kanske var det redan då som grunden lades till ett vinnande koncept. Favoritskapet var nog av gammal vana och när Sverige väl tråcklat sig igenom nålsögat var det knappast vackert – men det gjordes. Sverige nådde Brasilien med en mål-differens på 3–1 på tre matcher.
 
När de 31:a Olympiska spelen i ordningen efter svenska berg och dalbanor äntligen drog igång var det med en sedvanlig landslagsoptimism. Sverige skulle ta medalj – annars kunde det vara. Och om någon vet hur man vinner OS-guld så är det Pia Sundhage.
  
Men så kom de där mästerskapsnerverna som Sverige brottats med tidigare. 1–0 mot ett på pappret svagare Sydafrika var inte mycket mer än tre poäng. Det grymtades att Sverige inte lyckades föra matchen och att nivåerna behövde höjas avsevärt när hemmanationen väntade i omgång två. 1–5 mot Brasilien talade därför sitt tydliga språk och inför den avslutande gruppspelsmatchen mot Kina ändrade Sundhage fokus.
  
En huvudlös offensiv ersattes mot en kollektiv defensiv.
Har ni hört den förut? Lars Lagerbäcks Island hyllades i herrarnas EM-slutspel för det. Portugal tog guldet med samma metoder precis som Grekland gjorde 2004. Men när Sveriges damer gjorde det kom det istället kritik om en destruktiv fotboll.
 
Vi har varit bortskämda. Bortskämda med världsstjärnor i vår inhemska liga som länge varit Europas bästa och där våra lag vunnit internationella klubblagsturneringar. Vi har vant oss med att Sverige ska kriga om de ädlaste medaljerna och samtidigt göra det på ett propert sätt. Det är svårt att inte känna stolthet över det.
  
När det spelsättet inte längre inbringar vinster måste någonting ändras och förändringar kräver tålamod. Pia Sundhage såg det och gjorde vad hon behövde för att vinna. För det är vad fotboll i allmänhet går ut på – i synnerhet i ett mästerskap. Egentligen spelar det ingen roll hur det går till.
 
Med vibbar från den tidiga våren i Nederländerna låg Sverige rätt och tätt och tog sig förbi tre världsnationer inom damfotbollen. Hedvig Lindahl räddade straffar, Lisa Dahlqvist skrattade pressen i ansikte och på ett fullsatt Maracanã lovade de en tårögd Marta att vinna hela alltet. Om du inte tror på dig själv – vem ska då göra det? Sverige trodde på det här mer än någon annan.
 
Pia Sundhage och Silvia Neid har mött varandra åtskilliga gånger under det senaste decenniet. Tillsammans har de spelat 257 landskamper och nu stod de återigen på varsin sida i en final som med stor sannolikhet skulle bli den sista för de båda förbundskaptenerna.
 
Det blev till slut ett svenskt OS-silver och Tyskland satte för tredje turneringen i rad stopp för Sverige. Ett ifrågasatt damlandslag visade styrka på mer än att ta sig till en OS-final. Det var en ledarstab som svalde stoltheten, tog ansvar och ändrade detaljer som tog dem vidare. Det var en Lotta Schelin som accepterade en ny mittfältsroll och en Nilla Fischer som alltid gör mål i mästerskapspremiärer.
  
Det var laget Sverige. Kollektivet Sverige. Visst är det lätt att bli bortskämd när man väl tänker efter? De har här skrivit in sig i historieböckerna hur som helst och gett Sverige ytterligare en medalj. När natthimlen sänkte sig över Jesustatyn var det säkert ett besviket landslag som just förlorat en final. Men när helgen snart passerat och de hyllats i Kungsträdgården i Stockholm kommer de betraktas som hjältar.
 
Bragder handlar om att göra det som alla andra anser är omöjlighet. Sverige lyfte med tvivel och landade med en silverpeng runt halsen. Pia Sundhage har lett ett svenskt landslag under generationsväxling och utveckling genom ett tveksamt hemma-EM och en kritiserad insats i VM till två magiska veckor i Brasilien.
  
Hon om någon är värd en medalj.
Självklart avslutade hon med en sång.
 
/Jimmy Åkesson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln