En sak från tennisen jag skulle vilja se i fotbollen

Av fredagskrönikören - Adam Nilsson

Under veckan har jag haft den stora glädjen att få arbeta med Franska Öppna. En av de mest anrika tennistävlingarna i världen och en av fyra Grand Slams. Det har varit ett skönt avbrott från min annars fotbollstunga vardag. Som gammal halvdan tennismotionär har det också varit en påminnelse om hur roligt det är att spela tennis. Det här att spela en individuell sport där det bara är du mot ditt eget huvud i de flesta fallen. Motståndaren är nästan sekundär under vissa delar av en match då du måste kunna övertyga dig själv om din egen förmåga, taktik och potential.
 

Etiketter: fredagskrönikören

Tillbaka till Frankrike. För er som har följt tävlingen gick det inte förbi att vädret i Paris under de senaste veckorna har varit långt ifrån bra. Det har drabbat turneringen som för första gången på 16 år fick ställa in en hel dag i måndags. Tisdagen följdes av endast två timmars spel (totalt!) innan det på onsdagen på allvar kunde komma igång igen. Till skillnad från hos de andra stora turneringarna saknar man i Frankrike en bana med tak. Traditionalisterna har sagt ifrån, vilket har fördröjt det arbetet och nu tycks det tidigast finnas ett tak på en av banorna under 2020.
 
I den moderna värld vi lever i, där nya hypermoderna arenor smälls upp var och varannan vecka är det naturligtvis en katastrof. Att en av de största tennisturneringarna inte kan spelas när det bara regnar lite är ett underbetyg. Men det är så tennisen fungerar. Det är traditionalistiskt och speciellt i Frankrike. De använder sig inte av hawk-eye utan låter domarna döma som på gamla goda tider. Därför är det alltid lika spännande att se domarna springa ner från sina torn för att peka ut just det där märket som var den senaste bollen. Alltid till spelarnas förtret som tyckte sig se att den var inne eller ute till deras egen fördel. Det finns något fruktansvärt irriterande med bristen på förändring, men också något charmigt.
 
Om det finns en av alla saker inom tennisen jag skulle vilja ta till fotbollen så är det den fair play-regel som säger att när en spelare på något sätt beter sig osportsligt och råkar komma åt en av funktionärerna så är match avgjord. Då förlorar den spelare vars utbrott orsakat någon minst skråma. Den argentinske spelaren David Nalbandian råkade ut för det för några år sedan. I veckan var Novak Djokovic en hårsmån från att träffa en funktionär med ett raket, visserligen av misstag men det hade inte spelat något roll. Domaren hade dömt segern till motståndaren oavsett utgångsläge.
 
Det gillar jag. För i fotbollen har vi stundtals en väldigt stor skillnad mellan vad som är ett gult/rött kort och inte. Det finns knappt ett specifikt domslut som alltid ger samma utgång. Det är helt och hållet upp till domaren och dennes dagsform. Inte ens en tvåfotad tackling med dobbarna utåt är ett säkert rött kort hos alla domare. Och visst, det kanske finns en charm i det. Men ibland skulle jag verkligen önska att någon tog det beslutet att säga att ”om detta sker så leder det alltid till rött kort”. Oavsett situation. Oavsett domare. Oavsett avsikt. Det ska bara ske. För då kommer det att minska. Och vissa beteenden kommer vi att behöva minska fotbollen. Precis som man behövt i tennisen.

/Adam Nilsson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln