Tråkiga, men rätta val av Hamrén
Av fredagskrönikören - Adam Nilsson
Om man får tro det drivna, energiska mediauppbådet så var det många spelare som Erik Hamrén valde mellan inför sommarens EM. Till mångas stora förtret valde dock förbundskaptenen ytterst få ”spännande”, färska och fräscha namn utan istället blev det den gamla vanliga trojkan med Andreas Isaksson, Kim Källström och Martin Olsson. Många var kritiska. Menade på att Hamrén inte tog chansen med några riktigt formstarka spelare. Jag känner precis tvärtom. Jag är bara glad över att vi mer eller mindre får se precis de spelare som tog Sverige från första början. För i mästerskap handlar det mer om kontinuitet än något annat.
”Var är Oscar Wendt?”. ”Var är Sam Larsson?”. ”Var är Jordan Larsson?”. ”Var är Carlos Strandberg?”. Flera krönikörer rynkade sig i pannan efter att Erik Hamrén tillkännagjort sin preliminära EM-trupp – skador kan fortfarande uppstå – och var märkbart förtvivlade över att bristen på skrällfaktorer i truppen. Istället för att kunna skriva positivt om ett oväntat utropstecken handlade det istället om att skriva negativt om de utropstecken som aldrig skedde. Det blev inga speciella överraskningar som tog någon på sängen. Det blev inga formstarka svenskar som imponerat under de senaste månaderna. Och glada ska vi nog vara för det.
För när det kommer till mästerskap handlar det mindre om att vara formstark och desto mer om att veta vad det handlar. Erfarenhet slår garanterat klass och vi har fått se otaliga exempel på det. Spaniens framgångar kom till följd av att man hade ett fantastiskt lag med spelare från två av Europas största klubbar, med några få influenser från annat håll. Men det var erfarenheten och gruppdynamiken som gjorde att laget gick igenom tre raka stora mästerskap som segrare, inte att Vicente Del Bosque fyllde på med de spelare som var ”flavour of the month” som man säger i England.
Ett annat framgångsrikt landslag är det tyska och mycket kan man säga om Jogi Löw, men han har följt en röd under sina dryga 10 år som förbundskapten. En stomme av spelare har alltid funnits med, några få har bytts ut med tiden men sällan eller aldrig har det skett några större förändringar under kort tid. Trots kritiska röster kring spelare som Lukas Podolski och Bastian Schweinsteiger har dessa två alltid varit med i slutändan. Inte för att de varit bäst i stunden, men för att de har haft erfarenheten från stora mästerskap och också för att de vet vad som krävs i ett mästerskap. Inte bara på fotbollsplanen, utan även utanför den. Egenskaper som alldeles för enkelt glöms bort vid sådana här fall.
Därför var jag glad när Erik Hamrén valde ut en helt väntad trupp. Det visar att han inte fallit för populismen utan istället gjorde det kloka – men ack så tråkiga valet – att komma med ytterst få överraskningar. Han ger chansen till de spelare som har fört Sverige till mästerskapet, tagit in några rookies som möjligen kan tillföra en liten extra gnista med sin entusiasm – en perfekt kombination skulle jag påstå. De må inte ha varit det mest fascinerande valet, eller exalterande, men det rätta. Åtminstone om man ser till vad de andra stora landslagen har gjort framgångsrikt de senaste åren.
/Adam Nilsson
Senaste inläggen
Arkiv
- ► 2020 (130)
- ► 2019 (213)
- ► 2018 (196)
- ► 2017 (239)
- ► 2016 (261)
- ► 2015 (260)
- ► 2014 (101)
Etikettmoln
sladjan osmanagic ingela armbro rune larsson thorbjörn friberg rasmus boman nicklas jönsson christian stolpe nils montan-lund samuel abrahamsson söndagskrönikören rickard johansson journalisten helgkrönikören helgkrönikör johan videll gästkrönikör tomas hermansson mästaren gästkrönikören marcus lindén tisdagskrönikören onsdagskrönikören fredrik finnebråth jimmy åkesson torsdagskrönikören måndagskrönikören fredagskrönikören joakim forsell tränaren supportern spelaren ronald åman robin gustavsson makoto asahara lördagskrönikören nörden henrik strömblad daniel collin viking peterson lisa ek gunnar persson poddrepris daniel souza bosse petersson curt einarsson björn bettner